Folkpostmodernism

Många (särskilt Niklas) har under en längre tid använt ordet "statsfeminism" som en beteckning för tendensen att applicera genustänk utan att egentligen veta vad en gör. Gärna då från statens sida, men även från andra stora aktörer som på något vis inte riktigt vet hur feminism fungerar.

Jag tror intressanta effekter kan uppstå om en kombinerar begreppen statsfeminism och mainstreaming. Ordet "konspirationsteori" lär dyka upp.

Jag undrar dock om det inte finns ett intressantare sätt att använda begreppet. En smula remixat, så att säga, applicerat på en större skala. Jag tänker förstås på folkpostmodernismen - tendensen att, helt opåkallat och helt utan att veta varifrån det kommer, applicera postmoderna dekonstrueringsmetoder i de mest oväntade av diskussioner.

Ni har förmodligen redan stött på det ett otal gånger. Om inte, så leta upp valfri artikel på DN eller SvD som snuddar vid ämnet invandring eller någonging annat semikontroversiellt, och läs kommentarerna till detta. Du kommer inom kort att se vad grejen är.

Den korta definitionen av postmodernism är att det inte finns någon egentlig sanning, att allting är sociala konstruktioner och att vi på det hela taget vet mindre än vi vet, och därför inte kan ta saker för givna utan vidare. Vilket tar sig uttryck i folkpostmodernism genom följande metod:

1. Någon skapar ett socialt sammanhang (ex ett kommentarsfält under en artikel).
2. Någon annan säger någonting smått absurt (ex "alla invandrare är våldtäktsmän, särskilt kvinnorna").
3. En tredje någon svarar genom att nyansera.
4. Någon angriper/dekonstruerar det 3 säger, och efter det handlar diskussionen om detta. Uteslutande.

Som sagt - ni har förmodligen stött på det ett otal gånger. Det som förhindrar att detta utmynnar i ett konstruktivt dekonstruerande av rådande normer och ett klargörande inslag rörande vissa aspekter av vardagen - är att metodens användare inte har någon aning om vad det betyder, och förmodligen inte skulle se poängen med det om de gjorde det. Och kvar står vi med en postmodern metod utan subjekt, följt av en diskussion som inte kan ha några vinnare.

Now, den dekonstruerande metoden fungerar och har klara fördelar när den appliceras på rätt sätt. Detta involverar ett klart definierande av ens begreppsapparat och en utförlig beskrivning av ens utgångspunkt, vilket då innebär en himla massa text. Med nödvändighet, eftersom en för att konstatera att någonting inte betyder det en tror det betyder måste klargöra exakt vad det (inte) betyder - annars hamnar en i det prekära läget att gång på gång konstatera att en talar olika språk.

Vilket förmodligen är sant, men det utgör en inte helt optimal grund för ett konstruktivt samtal rörande gemensamma värderingar.

Jag är förstås inte den som tackar nej till lite ordentligt dekonstruerande när andan faller på. Men utanför det medvetna användandets domäner så är den dekonstruktiva impulsen att säga att allt är diskurs direkt skadlig, då den ibland leder till direkta konflikter om absolut ingenting. När det enda folk har att invända på är ens specifika ordval i ett specifikt svar är det inte längre en diskussion som pågår, utan mer en grillning.

Diskussionen handlar då a priori om de diskuterande, snarare än om det diskuterade. Vilket är döden när den ena diskussionspartnern inte har något särskilt subjekt att tala om, utan bara applicerar metoden "ifrågasätt allt!" utan vidare ifrågasättande om hur och varför.

Vi lär nog inte kunna snabbutbilda världen om postmodernism proper, och den mår förmodligen bättre av det. Men för att besvara folkpostmodernismen i dess mer konkreta fall föreslår jag två strategier: 1) mata inte trollen, och 2) be dem lägga ut texten i bloggform om de envisas.

Kombinera at will.