På tal om att tala om

Det här med att vara retoriker innebär att en kan massor av ord som ingen annan kan. Med betoning på massor - det är mer eller mindre ett helt okänt språk för den som inte har spenderat tid med andra retoriker. (Bloggen Retorikiska gör något av en ansats att förklara dessa ord, men jag anar att de skulle må bättre av att kalla in fler medskribenter.)

Så här är det. Det första intrycket ges mer av ditt actio än av ditt elocutio i ditt exordium, och i och med att ethos är en a priori förutsättning för logos blir det viktigt att etablera pistis redan innan övergången till narratio. Det är också viktigt att ge explanansen tid att översättas till evidentia, för att på så vis etablera kairos när narratiot når klimax. Om möjligt, parafrasera exordium, men undvik eufemiserande entymem.

I mer epideitiska sammanhang är både pathos och kairos desto viktigare. Dock vill du lägga deliberation och argumentatio på hyllan - målet är inte persuasio, trots allt. Anknyt till topos som uppnår delectare. Betänk detta i ditt intellectio, men om kairos och dispositio hamnar e contrario, välj kairos.

Och så vidare. Det finns som sagt MÅNGA ord. Ett för varje tänkbart moment i den övertygande processen, give or take.

Now, det här med att det finns många ord gör förvisso livet lättare när en väl kan dem. De blir stående topos, dvs verbala snabbkommandon som kan användas för att snabbt föra uppmärksamheten dit den hör hemma. Vill du prata om den där extra bra delen inledningen där talaren gjorde så där du vet med handen och sedan det där med rösten? Säg då att talarens actio i exordiet var åsm. Instant förståelse.

När en väl lärt sig språket. Och, som bieffekt, tänket.

Vilket är svårt att komma ifrån, ibland. Det är lätt att glömma bort att människor ser en text som en text, och inte som en summa delar som satts ihop. Och det är ännu lättare att glömma bort att en text bestående uteslutande av billiga och enkla knep inte uppfattas som en sådan av de som inte kan dem.

Vilket också är svårt att förklara. Människor tenderar att ta illa upp när en antyder att de är lite mer lättlurade än de tror sig vara. Särskilt när en använder svåra ord för att beskriva det de gör och på så vis antyder att de kanske, kanske, kanske inte riktigt vet vad de gör när de kommunicerar.

Men om vi lever i en demokrati så kan vi inte låta någonting sådant som ett tillfälligt missnöje med ens enstaka utspel rucka ens uppfattning om vilken politik som i förlängningen leder till det allmänna bästa, eller hur?

See what I did there?