Den stora bloggarguiden, del 7: Den stora hemligheten

Att blogga är en ständig balansgång mellan att formulera, redigera och publicera. Och det viktigaste inlägg du någonsin kommer att skriva är nästa inlägg.

Det är, på det stora hela, den stora hemligheten.

Att nästa inlägg är viktigt innebär att det är bättre att få det gjort förr än senare. Men inte så pass förr att en vill offra kvaliteten på inläggen - och där är vi tillbaka vid balansen igen. En vill att nästa inlägg ska hända, men också att det ska vara värt att läsa, och någonstans i mellanläget mellan fort och fenomenalt finns det där vi brukar kalla vardag.

Ty var annars händer bloggandet? Eller när?

Det går förvisso att behandla varje inlägg som ett undantag, varje text som en unik enhet, varje bloggtillfälle som en enstaka händelse som bara kommer att inträffa en gång i livet. Det stora problemet i det ligger i att nästa inlägg då tenderar att hända i morgon, eller i övermorgon, eller i nästa vecka - och att det (när det väl händer) kräver fem timmar av din tid för att formulera den bästa inledning ingen läser.

Nästa inlägg är alltid det viktigaste inlägget. Men varje inlägg måste inte revolutionera världen, och om dina ambitioner leder till att nästa inlägg tar ohemult långt tid på sig att skrivas - så vill du förmodligen ställa om förhållandet mellan formulerandet, redigerandet och publicerandet. Försöka finna lite mer balans i det hela, och översätta till någonting med kortare releasedatum.

Ett inlägg blir ju trots allt bara klart när det är publicerat.

Det finns ingen brist på bra bloggare. Vilket är en bra sak. Det finns inte heller någon brist på bloggare som låter bli att blogga på grund av uppskruvade förväntningar på nästa inlägg - där nästa inlägg verkligen gjorts till någonting utöver det vardagliga, och därför ständigt skjuts upp till en odefinierad framtid. Vilket är en dålig sak.

Zizek har en underbar metod för att komma förbi den där spärren. Hen skriver inte - hen bara antecknar några lösa idéer. Och efter en stunds antecknande så stannar en upp, tittar på det antecknade och börjar redigera de lösa tankarna till någonting läsbart. Det där Skrivandet händer aldrig, men väl antecknandet och redigerandet.

Innebörden i att nästa inlägg är det viktigaste av alla inlägg är inte att det måste vara perfekt. Det måste däremot vara, och än mer vara en integrerad del av ens vardag. Annars blir det ännu en av alla de där sakerna en tänker sig att en ska göra någon dag, men som ändå på något vis aldrig lyckas komma igång med att göra.

Det finns ingen brist på sådana saker heller.

Men det enda sättet att få igång skrivandet är att skriva. Om kreativiteten tryter - skriv okreativt. Om idéerna uteblir - kortslut hjärnan för att skapa nya sådana. Om självkritiken sätter in - skjut upp den till senare. Anteckna tills du känner dig redo att redigera, och redigera tills du känner dig redo att publicera -

Och om du inte fick med allt i ett och samma inlägg, så finns alltid nästa inlägg.

Dina läsare väntar alltid med spänning på detta. Vad det än innehåller. Så låt inte din iver att inte göra dem besvikna göra dem besvikna.

Gör i stället det du gör. Och det ett inlägg i taget.

Den stora bloggarguiden, del 6: Efter skrivandet

Okay, du har kommit igång med skrivandet. Du har en rytm till skrivarprocessen, bloggandet är en naturlig del av vardagen och du är på det stora hela on a roll när det gäller att skriva nästa inlägg. När goda idéer anfaller så står du redo att dela med dig av dem, och när de inte gör det så händer nästa inlägg ändå. Det är ett bra gig.

Förutom att du bara har fem läsare, och de flesta spontana besökare på något vis kommer via Google på söktermen "albansk dvärgporr". Vilket (förutom att vara ett oerhört märkligt sätt att surfa omkring på) är en smula för få personer. Du kanske inte har en målsättning att få hundra tusen läsare om dagen, men det vore onekligen trevligt om fler än fem personer (plus that guy) droppade in lite då och då.

Att skriva bra och ha balans i vardagen räcker bara en bit på vägen, sorgligt nog.

Så. Här sitter vi med sunda bloggvanor, skrivandet i ryggmärgen och tusen fenomenala knep att komma förbi den där mentala blankheten. Hur gå vidare?

Det kanske verkar som något av ett ickesvar, men - berätta för folk att bloggen finns. Börja med de personer du råkar ha i din fysiska närhet. Inte bara för att de ligger närmast till hands, utan även för att de förmodligen behöver/vill veta vad det är du gör framför den däringa datorsaken varje dag. Det är ett naturligt första steg.

Det andra naturliga steget är förstås att berätta för folk i sin digitala närhet. De flesta av oss hänger ju trots allt inte uteslutande på vår egen blogg när vi är på nätet, och vare sig vi finns på Twitter, ansiktsboken, G+, Friendster eller någon annan stans så brukar det finnas nya läsare där. Som inte vet om att de är nya läsare än, och som bara behöver introduceras till idén.

Now, samma regler gäller online som offline, och precis som du blir irriterad på de personer i din fysiska närhet som bara kan prata om en enda sak, så blir folk i din digitala närhet irriterad på dig om det enda du pratar om är din blogg.

Don't be that guy.

Det är med andra ord en god idé att prata om en massa andra saker - så där som en gör ändå - och sedan sticka in sin skamfyllda självpromovering med jämna mellanrum, helt a propos. Tricket är att göra det där kringsnacket så intressant rent generellt att dina medmänniskor dras med till bloggen av bara farten - om allt det där andra en säger är intressant, så borde bloggen också vara det.

Det låter månne lite småcyniskt. Oroa dig inte. Det innehåller tillräckligt mycket hårt arbete för att banka cynismen ur en, och tvingar en att antingen göra det med hjärtat eller inte alls. Som själva skrivandet, med andra ord.

Att väcka intresse är bara en tredjedel av det hela. Utöver det så behöver en även väcka välvilja och förståelse, vilket genast sätter gränser för intresseväckandet. Att vråla random okynnigheter mot förbipasserande väcker förvisso intresse, men välviljan blir lidande, och än mer förståelsen.

Igen - don't be that guy.

Precis som med själva skrivandet så är detta en process som pågår konstant i vardagen. För varje nytt inlägg en skriver så finns det ett nytt inlägg en vill berätta för världen om, och det blir precis lika naturligt att etablera vanor för detta. Var inte rädd att etablera en närvaro i nya sociala medier för att sprida dina goda ord, men tänk på att varje ny närvaro tar en viss tid om dagen i anspråk. Finn en balans mellan vardagens och intresseväckandets krav - om det andra går ut över det ena, så är det ohållbart i längden.

Lite stress ibland är sunt; lite stress alltid gör en sjuk, Glöm inte att visa lite välvilja och förståelse för dig själv också.

Förutom det direkta sättet att berätta att en finns, så finns även indirekta sätt. Det enklaste är att länka till andra bloggare och pinga Twingly och/eller Nyligen. Som ni ser till höger (plusminus beroende på vilken upplösning ni har) så har många bloggar inbyggda "de här personerna länkade till mig nyss"-funktioner, och det är ett välviljebyggande drag att dyka upp i sådana lite då och då. (Tänk dock på att länka till folk som har med det du skriver att göra - det blir lite irriterande att skriva "hej här är en bild på min halvtama utter" och sedan länka upp halva bloggosfären helt okynnes. Håll stilen.)

Ett mer tidskrävande sätt är att skriva kommentarer under andras inlägg. Hos de flesta bloggare kan en skriva att en har en hemsida, och det säger sig självt att om du skriver en intressant kommentar bredvid en länk till dig själv så kommer intresse uppstå. Inte minst om bloggaren i fråga börjar länka till dig av ren trevlighet.

Ett ännu mer tidskrävande sätt är att skriva kommentarer på sin egen blogg. Vilket är jobbigare än att skriva hos andra, eftersom en inte kommer undan med en enkel hit'n'run, och när någon kommenterar så är det upp till en själv att skriva ett svar. Vilket kan ta episkt lång tid om en råkar hamna i en lång diskussion om saker och ting. I gengäld så är det värt det i längden - inte bara för att en kan bygga välvilja och förståelse hos sina redan intresserade läsare, utan även för att dessa episka diskussioner tenderar att vara intressantare än det än råkade skriva i huvudinlägget.

(Jag är dokumenterat usel på detta. Men låt inte det hindra er från att skriva ändå. Låt mina synder ha en mening!)

Så, för att avrunda - berätta för folk att du finns, men gör det på ett intressant och glädjebringande vis. Det spelar ingen roll om det är grannen, arbetskollegorna, kontakterna på ansiktsboken eller folket på twitter - tricket är att alltid att först väcka intresse, följt av välvilja och förståelse. Och att därefter hålla dessa tre levande, tills folk börjar tipsa världen om en på egen hand.

Det kräver mycket arbete för att göras ordentligt, och en kan inte fejka sig till framgång. Men precis som skrivandet blir vardag, så blir också allt det där andra vardag - tipsandet, småsnacket, intresseväckandet, allt det där som pågår när en inte gör någonting särskilt men som folk uppskattar ändå. Det blir så mycket självklarare för folk att läsa det en skriver när en är en positiv närvaro i deras liv rent generellt.

Till sist så blir allt detta kringsnack en självgenererande process, som automagiskt leder in en på det tankespår som råkar utvecklas till nästa inlägg. -

Den stora bloggarguiden, del 5: Låt skrivandet ta tid

Det kanske verkar lite verkar lite märkligt att först säga att det går fort att hitta nya idéer, och sedan uppmana skrivandet att ta tid. Först gas, sedan broms. What gives?

Poängen är förstås att det handlar om olika slags tid. Tiden som går åt till att sitta fast i skrivandet är inte samma tid som används för att formulera, omformulera och redigera. Och det är det senare som bör få ta tid.

Det de flesta tänker på när de hör ordet "skriva" är formulerandet. Att ta ett tomt papper och fylla det med ord, tills en text har uppstått. Upprepa med rilltäckligt många tomma papper, och en bok uppstår - instant författarskap, så att säga. Det är ju trots allt så det ser ut på film, och ibland är det svårt att komma ihåg att filmer använder vissa konventioner för att antyda processer som inte riktigt kan fångas i visuella medier.

Så som, säg, textredigering. Och det är redigeringen som tenderar att ta mest tid i skrivprocessen, kontraintuitivt nog.

Närhelst folk frågar mig om hur de kan börja skriva fortare, så brukar jag säga - skjut upp redigeringen! Tysta den inre kritikern, och låt orden flöda ut utan att bry dig om rim, reson, sammanhang eller ens grammatik. Inte för att de inte är viktiga, utan för att det är bättre att ta sådana saker i redigeringsprocessen i stället för vid formulerandet. Det största hindret en författare möter är tanken "ser det här verkligen bra ut?".

När det där tvivlet sätter in, saktar saker och ting ner. Ibland stannar de upp helt och hållet. Och att stanna upp helt och hållet är motsatsen till att skriva. Om du känner tvivlet anfalla - skjut upp det! Ta fram det i redigeringen i stället, så att det blir mer inlägg än dåligt självförtroende.

Att skriva ett inlägg tar inte överdrivet lång tid. Egentligen. Om du övar upp din fingerfärdighet så kan du skriva ett lagom långt inlägg på en kvart. Mängden ord den mänskliga anslutningen till ett tangentbord kan producera är oroväckande högt - men skrivande är inte en industriell process. Mycket är inte detsamma som bra, och du kommer att vilja förädla dina ord en smula i efterhand.

Först genom att korrläsa. Se ifall saker är rättstavade, grammatiskt korrekta och inte råkar säga att du är en engagerad nynazist. Det blir en smula pinsamt annars.  Därefter genom att se ifall delarna sitter ihop, om inledningen leder till mittenpartiet och om slutet håller med resten av texten. Varje inlägg är en enhet, och om orden inom ett visst inlägg säger emot varandra så kommer dina läsare att bli aningen förvirrade av det de ser.

Och sist genom att leta länkar som skulle kunna passa i inlägget. Kanske bland vänner som skrivit nytt på sistone, kanske bland andra som skrivit om samma sak, kanske i nätets arkiv om du känner dig ambitiös. Oftare än inte brukar detta steg ta längre tid än både formulerandet och redigerandet, märkligt nog, eftersom jag läser vad andra har sagt och inser att - hmm, det här ställer det jag just ska säga i ett nytt ljus. Och vips så är jag tillbaka i redigerandet igen.

Att blogga är en social sport.

Ni som minns del tre kommer ihåg att det gäller att göra tid för bloggskrivandet i sin vardag. Det här spelar in något oerhört i detta - och om du inte är försiktig så kanske du finner att du skrivit på samma inlägg lite längre än du tänkt dig. Det kommer alltid att finnas någonting att förbättra, någonting som kan förädlas med en länk, någonting som kan förtydligas - någon aspekt eller nyans som kan uppgraderas. Detta ingår i texten som medium, och det är ytterst sällan vi skriver någonting som är Perfekt. Men vi har inte riktigt hela dagen på oss att skriva ett inlägg, och det finns alltid någonting annat som behöver göras.

Vad vi vill göra är att finna en balans mellan redigering och publicering. Läsarna vill inget hellre än att läsa nästa inlägg, och på något plan gäller det att komma till den punkt där en tycker på "publicera". Å ena sidan blir det sällan som vi tänkt oss om vi skriver ett inlägg rakt upp och ner, och vi lämnar läsaren med ett annat intryck än vi tänkt ge dem. Å andra sidan kan vi inte spendera ett halvår på att skriva ett enda perfekt inlägg - även om det skulle bli den bästa novellen på fem hundra ord som världens någonsin skådat. Vi har en rytm att följa, en vardag att leva och en ivrig läsarskara att förnöja.

Å ena sidan kan saker alltid bli bättre; å andra sidan finns det ett läge som är bra nog. Perfektion är det färdigas värsta fiende.

Låt skrivandet ta tid. Använd de knep som fungerar för dig för att ta dig förbi övergången mellan tomt dokument och textfullt dokument, och låt sedan din känsla för stil och grammatik vägleda dig i ditt redigerande. Och när du antingen känner dig klar eller måste hämta barnen och inte kan skriva mer - publicera.

Det viktigaste är trots allt att nästa inlägg händer. Allt annat är överkurs.

Den stora bloggarguiden, del 4: När kreativiteten gör någonting annat

Det är förstås inte så enkelt att inspirationen till nästa inlägg följer automagiskt av att veta om det kommer bli ett långt eller ett kort inlägg. Det faller sig förvisso naturligt att korta inlägg är mer lämpade för länkfyllda nyhetskommentarer, och längre inlägg mer passande för de djupa analyserna, men exakt vilken nyhet och vilken analys som ska hända är inte alltid självklart. Bara för det mesta.

För att få uppslag till kortare inlägg så brukar det oftare än inte bara vara att besöka en stor tidning, Knuff, Live eller någon annan nyhetskälla och helt enkelt riffa på vad som står att finna där. En populär form av snabblogg är att summera inlägg på ett visst tema - gärna med smålånga citat för att exemplifiera. Försök dock att göra mer än bara vidarebefordra - det som gör summeringar värdefulla är att de sätter in saker i en kontext, gärna både när det gäller ämnet och dess aktörer.

Om du har mycket latent kommunikation på gång i din vardag kan du dessutom lyfta ett metaforiskt vått finger i luften och läsa av vad folk i din digitala närhet pratar om. Det finns alltid ett par tre ämnen som ligger i luften, och om/när du vet med dig att du inte vill/hinner skriva så mycket så är en snabbis om det senaste alltid en hit när kreativiteten tryter.

När det gäller de där längre, mer ingående inläggen kan det vara svårare att finna uppslag. Den naturliga inspirationen är smått oförutsägbar, och ibland är musorna lite för tystlåtna för skrivandets bästa. Då är det tillåtet att fuska en smula, och använda små knep som inte är helt kreativa men som ändå låter en ta sig vidare. Jag tänker här nämna tre sådana fusk: nyckelord, nyckeltankar eller nyckelfraser.

Nyckelord - eller topiker, som retorikerna kallar dem - är helt vanliga ord, och kan vara vad som helst. Det hela går ut på att ta ett par generella termer och slunga omkring dem i sitt huvud tills en idé uppstår. Smidiga exempel är frihet, rättvisa, solidaritet, framsteg och utveckling. När ett visst ord tycks mer passande för stunden än annars, så skriv ner det eller lägg det på minnet. Upprepa sedan processen en gång till, fast med alla ord i hela världen, tills du harr två ord som tycks resonera med varandra. Och vips så har du någonting att skriva om - vilka ord det än handlar om.

Detta fungerar eftersom det alltid finns massor av relationer mellan ord, och att vi för det mesta inte tänker på dem. När det gäller motsatser (dag/natt) blir vi ibland påminda om att de är just motsatser, men med mindre omedelbart sammanlänkande ordpar (typ frihet/wienerbröd eller solidaritet/mobiltelefon) är det sällan vi riktigt tänkt tanken. Och när kopplingen väl är gjord så finns ett tema att skriva om för den som lägger till lite extra eftertanke. Experimentera lite med ett par ordpar och se vad som händer!


Nyckeltankar är lite generellare, och går ut på att det finns en mer eller mindre formulerad tanke som finns i ens tankevardag. Så som "kollektivtrafik borde vara gratis" eller "vi borde sänka skatten" eller "vore det inte trevligt med en enorm uppochnervänd gul kanin på stora torget". Vi har alla ett par fyrtio dylika tankar som vi går omkring och tänker lite då och då, och tricket är att skriva ner dem någonstans och sedan plocka fram dem när inspirationen tryter.

Vad detta gör är att påminna en om de generella teman en går omkring och tänker på större delen av dagen, och därefter om den där tankegången en hade på bussen på vägen hem igår som en skulle skriva ner men glömde. Eller bara om att det var länge sedan det skrevs ett inlägg om kollektivtrafik/skatt/kaniner. Det påminner, i all enkelhet. Och eftersom våra medmänniskor vanligtvis inte kan läsa våra tankar, så är de nya för dem.

Nyckelfraser är fenomenalt luriga, men när de fungerar så fungerar de också fenomenalt. Jag har, exempelvis, en ambition om att någon gång skriva ett inlägg innehållandes frasen "Jimmie Åkesson har ingenting på fötterna, ty hen går barfota i sin folkdräkt". Ni anar redan nu att det kommer att bli ett brutalt inlägg när det väl händer.

Ibland dyker det upp såna där meningar som det är lätt att göra inlägg av, om de bara skrivs ner någonstans. När det nya inlägget blinkar tommare än vanligt underlättar det att ha ett par provocerande citat att plocka fram och bygga kring.

Now, det här är bara de tre som jag tenderar att använda. Allas hjärnor fungerar olika, och det finns ett otal andra knep för att komma förbi det där "möööööh"-stadiet. Jag vill inte säga att vissa metoder är bättre än andra, men väl att de som fungerar fungerar. Och att om du hittar egna metoder som tar dig förbi den där "vad ska jag skriva"-blockeringen - använd dem! Hur de än ser ut och hur märkliga de än kan kännas - om de fungerar, så fungerar de.

Det finns en uppfattning om att det är heroiskt att göra det den svåra vägen, och komma förbi blankheten på ren viljestyrka. Men i slutänden så får en författare inga pluspoäng för att göra det svårt för sig i onödan, och om du står i valet mellan att komma igång eller att inte komma igång - kom ihåg att läsarna väntar ivrigt på nästa inlägg.

Och det på ett bra sätt.

Den stora bloggarguiden, del 3: Bloggandets tid, tid för bloggandet

Att en blogg är en process i tiden innebär att det med nödvändighet blir ett inslag i vardagen. Du kanske inte skriver varje dag, eller ens varannan, men det sker ändå med någon slags regelbundenhet. Tilläckligt ofta för att inte vara ett undantagstillstånd. När saker händer så tänker du ibland "oh, det här kan jag blogga om!". Och om du inte har överdrivet mycket fri tid så kommer du någon gång att behöva integrera bloggskrivandet med vardagen - göra tid snarare än att bara hitta tid.

Ett sätt att underlätta detta är att bestämma dig för att hålla en viss rytm i publicerandet. När jag var ung och nybakat brukade jag publicera ett inlägg om dagen, och om du letar tillräckligt långt bak i arkiven så hittar du att alla inlägg är publicerade klockan 13:37. Det är inte en slump, och det hjälpte något oerhört med vardagsintegreringen för min del.

Nyckeln ligger i att finna ett tempo du är bekväm med. Om du känner sig stressad så gäller det att trappa ner och försöka finna ett lugnare tempo. Det kanske fungerar på kort sikt att skriva inlägg med andan i halsen, men på lång sikt så behöver inte vardagen mer stress än den redan innehåller. Bloggandet borde inte vara en källa till stress och illamående - inte minst eftersom det syns lite för väl i texterna i längden. Om du mår dåligt över att inte hinna med allt så skriver du inte för lite, utan för mycket.

Med det sagt så finns det en annan fördel med att ha ett bestämt tempo, och det är att du kan skriva inlägg i förtid. Läsarna kan bara läsa det som publicerats, och för deras del spelar det ingen roll om du skrev klart precis innan du tryckte på "publicera" eller om det hände i förra veckan. Så länge läsarna får nästa inlägg så är de nöjda, och om du vet att du har gott om tid innan nästa deadline så kan du ta det desto lugnare med att skriva nästa inlägg.

Till detta hör förstås att bestämma en ungefärlig normallängd på sina inlägg. Beroende på hur ekonomisk du behöver vara med din tid kan du vara mer eller mindre precis - ju mindre tid över, desto precisare längd. Skrivande tar tid, trots allt, och när tiden är knapp är goda ord dyra.

Om du hamnar i ett väldigt harmoniskt förhållande till ditt skrivande så kommer du ibland att ligga flera dagar före ditt tempo. När det händer så uppstår det märkliga fenomenet att bloggen går på autopilot, till synes utan dig. Det kan vara lite överraskande att helt oförhappandes upptäcka att ett inlägg publicerats på ens blogg, tills minnet av att ha skrivit det dyker upp. Även det hör till, och blir en vana efter ett tag.

Tricket är som sagt att finna ett tempo som passar en själv, och att ha ett hum om vad ens blogg är för slags blogg. Om du exempelvis skriver en följetongsblogg, där en berättelse börjar i ena änden och slutar i den andra, så kanske du vill ligga någon eller några veckor före i schemat för att hinna planera. Om du skriver om nyheter är det förmodligen svårare ligga före (såvida du inte är den som skriver själva nyheterna), och "dagens outfit" kan av naturliga skäl inte skrivas i förtid. Men om du har avsatt en viss tid om dagen åt skrivandet av det eller de inlägg du tänkt hinna med så flyter vardagen smidigare än om varje nytt inlägg är en ny engångshändelse. Så länge du vet med dig att du har en plan och tid nog att utföra den så går saker smidigare än om du inte har det.

Vad du inte vill göra är att fästa dig för hårt vid tempot. Om WTC, Utöya, prinsessbröllopet och finalen i fotbolls-VM händer under samma dag och du har inspiration och tid nog att skriva ett inlägg om vardera - go for it. Nyheter är bara nyheter en kort stund, och när andan faller på så är det dumt att begränsa sig. Du är fortfarande verkställande chefredaktör över din blogg, trots allt, och i slutet av dagen så har den som skrivit fort fått fler läsare än den som inte skrivit alls.

Se bara till att inte bränna ut dig. Skrivande tar tid, och det finns alltid fler idéer till texter än tid att faktiskt skriva dem. Tricket är att hitta den där balansen mellan saker som måste göras, saker som hinner göras och saker som hinner skrivas.

Nästa inlägg är ett ständigt Sisyfosarbete, men det borde inte kännas som ett sådant.

Den stora bloggarguiden, del 2: Att skriva nästa inlägg

Vi har alla varit där. Sittandes framför skärmen, med ett nytt tomt inlägg framför oss, utan någon som helst aning om vad vi ska skriva om. Vi vet bara att vi vill skriva någonting, men exakt vad är en fråga som inte riktigt får något svar. Ibland lyckas vi komma igång, ibland inte - det brukar bero på en kombination av dagsformen, om vi har någonting annat som behöver göras och om vi lyckas undvika att dras in i sidospår eller inte.

Många gånger beror denna tomhet på att vi inte riktigt vet vad vi vill skriva. Inte att vi inte vet vad vi vill skriva om, utan vad vi vill skriva. Det finns trots allt texter och texter, och om vi vet att vi vill skriva en viss sort så blir det lättare att hitta innehåll till det där inlägget som håller på att bli till.

Det enklaste sättet att åskådliggöra detta är att skilja mellan långa, genomarbetade genomgångar (så som den här serien) och korta kommentarer på nya händelser. Det krävs ett helt annat tänk för att skriva en lång sammanhängande text, än det gör för att skriva i all korthet om att det var synd/bra att x hände. Det som händer när vi stirrar på den blinkande markören utan att komma vidare är att vi inte lyckas komma in i endera skrivtänket - och därför inte kommer igång alls.

Det är lite som med åsnan som står mellan två lika stora höstackar, och inte kan bestämma sig för vilken den sa gå till - och sedermera svälter mitt i allt hö. Om vi bara bestämmer oss för att, okay, det här blir ett sånt här inlägg, så kommer vi igång med skrivandet så mycket lättare.

Om det senare visar sig att, oj, det blev ett annat slags inlägg, så gör inte det så mycket. Det blev ett inlägg, trots allt.

Jag brukar skilja mellan skrivande och bloggande. Eller, med lite precisare termer, mellan skriftställande och socialiserande. Att skriva är att anstränga sig för att få till en så bra text som möjligt, med genomarbetade resonemang, röd tråd, klar struktur och all the good stuff. Det är bloggvärldens motsvarighet till att hålla ett förberett tal - det är planerat och utarbetat och inövat, för att bli så bra som möjligt. Lite som när en författare skriver en avslutning på en bok, och verkligen lägger manken till för att det ska bli en avslutning värd namnet. Resten av boken är förstås bra, men just avslutningen får gärna vara extra bra.

Ett exempel på en skrivarblogg är Bring Back Boats, som skriver ungefär ett inlägg i månaden men tenderar att skriva desto bättre just därför.

Bloggande, däremot, är myntets baksida. Det är när vi i all snabbhet vill påminna världen om att vi finns, och försöker skriva på ett sådant sätt att andra länkar till oss. Om det exempelvis hänt något stort så kanske vi skriver ett kort inlägg om detta, med väldigt lite text men med massor av länkar till andra som också skrivit om detta (eller som vi bara gillar rent generellt). Inte för att vi säger någonting nytt eller originellt, utan för att helt enkelt säga någonting alls, med målet att dra in läsare. (Jag skriver mer om att dra läsare i ett kommande inlägg.)

Exemplet par excellence på detta är förstås Moberg, som pumpar ut i genomsnitt 170 inlägg i månaden, där html-koden vanligtvis består mer av länktext än brödtext.

Jag gör inte den här skillnaden för att säga att det ena är bättre än det andra (även om du om femton år förmodligen vill läsa det ena mer än det andra), utan för att poängtera att bägge är giltiga former av bloggskrivande. Alla inlägg behöver inte vara superöverarbetade, och det är okej att posta korta snabba inlägg. Och om du redan på förhand vet att du bara vill kommentera på en nyhet genom att skrapa på dess yta, så ställer du lite lägre krav på dig själv än när du tänker att du vill skriva djupa klokskaper. Och många gånger så är det just den där förmågan att tänka att nästa inlägg inte kommer att vara det mest pretentiösa som internet någonsin sett som gör att det över huvud taget blir ett inlägg just där och då.

Nu är skrivande och bloggande förstås idealtyper, och när tangentbordet möter den virtuella asfalten så kommer du förmodligen att blanda de tu i någon grad. Det är sällan vi hänger oss åt rent skrivande utan att slänga in åtminstone någon länk lite varstans, och även när vi snabbloggar så lägger vi vanligtvis manken till för att det ska se bra ut. Och ibland händer det att vi skriver om vissa saker bara för att vi vet att andra kommer att läsa/länka det just idag. Men det hjälper att skilja inlägg från inlägg, och att ha lite mer att gå på än att bara skriva och inte skriva.

Det är fritt fram att skapa egna idealtyper av inlägg. Det finns tusentals mellanlägen mellan skrivandet och bloggandet, och din personliga genre innehåller tillräckligt mycket historia för att du ska kunna titta på dina tidigare inlägg och se vissa mönster. De stunder då inspirationen inte faller på - fuska förbi det och skriv ett inlägg enligt en av dina egna mallar. Tänk "nu ska jag skriva ett x" i stället för bara "jag ska skriva".

Det är väldigt mycket lättare att komma igång när en vet vad en är på väg att göra, trots allt.

Kom ihåg - det viktigaste inslaget i en blogg är alltid nästa inlägg. Och det första steget till att skriva nästa inlägg är att ta sig förbi de där blanka perioderna.

Den stora bloggarguiden, del 1: Introduktion till bloggandet

Det har aldrig varit enklare att göra sin röst hörd. Vem som helst kan starta en blogg och utan vidare pardon skriva ner sina tankar och åsikter, och vips så kan hela världen läsa ens ord. Och den som inte vill eller orkar driva en blogg kan om de frågar snällt gästspela hos redan etablerade bloggare, eller peta på grupper så som Svpol som finns enbart och endast för att låta folk göra sina röster hörda.

Det går inte att komma ifrån att detta är en radikal förbättring jämfört med den gamla tiden, då de enda sätten att nå ut var att begå någon form av terrordåd eller muta valfri massmedial kanal med ohemula mängder pengar.

Den stora fördelen med att gästspela hos folk är att de tar hand om de tunga lyften - att bygga varumärke, att etablera en närvaro i sociala medier, att orka bry sig om bloggdesign och på det stora hela att dra läsare. Men den som på sikt vill göra det mesta av sin yttrandefrihet behöver bygga sig en egen plattform, i någon form, Och om du känner att en blogg är din grej, så är den här serien skriven för dig.

Now, jag tänker inte låtsas att jag är uttömmande om någonting alls här. Du kanske tittar på texterna, skummar vidare till de andra delarna för att kolla hur mycket det är och känner att det är rätt långt. Det hör till, i och med att det är ett stort ämne. Målet är dock inte att ge slutgiltiga svar om livet, universum och allting, utan att sparka igång en tankeprocess hos dig som läsare/författare. Du kommer inte att kunna läsa allt en gång och sedan veta allt som behöver vetas; men däremot kommer du kunna läsa en del i taget och relatera det till ditt eget skrivande. Månne mer än en gång under tidens lopp.

Det här är inte the one guide to end all guides. Det är snarare en början, en utgångspunkt. Ett sätt att göra det lite lättare för dig att komma igång.

Ty även om det är enklare än någonsin att göra sin röst hörd, så är det inte alltid helt lätt att faktiskt göra det. Särskilt inte när vi sitter med ett tomt dokument och känner att vi egentligen inte har någonting särskilt att säga till världen, enkelheten att säga det till trots.

Låt oss börja.

Vad är en blogg?

Rent tekniskt så är en blogg en slags hemsida som med mer eller mindre jämna mellanrum uppdateras med innehåll. För det mesta text, men även med bilder, videos, musik eller vad som helst som går att lägga på internet. De enklaste formerna är gratis att använda och kräver ingen speciell förkunskap eller utrustning (annat än en dator för att komma åt internet). Mer avancerade användare kanske vill sköta alla tekniska detaljer på egen hand. I den här serien kommer vi att lämna de tekniska aspekterna (så som var en ska blogga, vilken bloggmjukvara som är bäst och hur en mekar med DNS-inställningarna) därhän, och fokusera mer på innehållet.

Mer socialt och innehållsmässigt sett så är en blogg ett sammanhang. Alla inlägg hamnar på samma sida, och den som hittar en blogg för första gången börjar oftast med att läsa de senaste inläggen först för att sedan arbeta sig bakåt i tiden, ett inlägg i taget. Detta är viktigt, eftersom inläggen på så vis pratar med varandra, och efter ett par inlägg så börjar läsaren bilda en mental bild av vad du är för en person. Det kanske eller kanske inte går att peka på specifika delar i enskilda inlägg som motiverar det, men när läsaren slutat läsa så har denne ändå någon slags känsla för att - okay, den här bloggaren är på det här viset.

Detta händer för alla sorters kommunikation. Efter att ha hört ett par låtar från ett band så uppstår en känsla för hur de låter; efter att ha sett ett par tavlor från en målare så börjar de bli bekanta; efter att ha sett ett par filmer från en viss regissör så känns stilen igen. Det är bara naturligt att detsamma händer med bloggare och deras inlägg - särskilt som vi alla har vissa vanor i vårt skrivande som syns på olika sätt i våra texter.

Vi behöver inte oroa oss för att göra ett intryck. Det händer ju trots allt automagiskt, och det är lite av poängen att faktiskt ha någon slags effekt på läsarna. Det vi däremot behöver tänka på är vilket intryck vi gör. Om vi i ena inlägget försöker framstå som superakademiska med massor av svåra ord och tillkrånglat språk, så självdör det en smula om inläggen före och efter består av någonting helt annat. Blondinbella eller Underbaraclara, exempelvis, skulle inte riktigt lyckas med att publicera en text om svårigheterna att etablera en konsensus inom tredje vågens postfeminister - inte nödvändigtvis för att författarna inte kan skriva det, utan för att deras bloggar är fel sammanhang för en sådan text. Läsarna skulle helt enkelt inte vara beredda på någonting sådant.

Beroende på vilket intryck vi gör så kommer vi kunna publicera olika slags texter. Och, än mer, så kommer vi att ha olika slags läsare, med olika förväntningar på oss. Genom att skriva på olika sätt så skapar vi olika sorters förväntningar, och över tid så etablerar vi en alldeles egen personlig genre. En genre är en uppsättning sociala förväntningar, och beroende på hur du lägger fram dina tankar så kommer du tilltala olika personers förväntningar på hur en bra bloggläsning ser ut. Du har full frihet att skriva precis hur du vill, men eftersom läsning sker på läsarnas villkor så underlättar det om du anar vilken genre du skrivit in dig själv i.

Du behöver inte göra en fullfjädrad akademisk genreanalys, men väl ha ett hum om konturerna för hur du framstår i och genom dina texter. Det ger dig en ram att utgå ifrån när du försöker förstå dina läsare, och är en oerhörd hjälp när du funderar på ämnen att skriva om. Och, än mer, hur du kan skriva om dem utan att tappa vare sig stilen eller läsare.

Om vi ska sammanfatta vad en blogg är så är det inte en samling texter som befinner sig på samma plats. Det vore snarare ett arkiv eller en essäsamling, vilket inte riktigt är vad vi är ute efter. En blogg beskrivs bättre som ett socialt sammanhang där de viktigaste komponenten är att läsarna ser fram emot nästa inlägg. Och det viktigaste löftet en bloggare kan ge ligger i just de sista två orden - nästa inlägg.

En blogg är inte en fix och färdig slutprodukt, utan en process. Och det som lockar läsare är kombinationen av vad du skrivit hittills, och löftet om att det du skriver i morgon kommer att vara av precis samma kaliber. En blogg befinner sig med andra ord alltid med ena foten stabilt placerad i framtiden, och den största ära dina läsare kan ge dig är att säga att de ser fram emot nästa inlägg.