Förutom att du bara har fem läsare, och de flesta spontana besökare på något vis kommer via Google på söktermen "albansk dvärgporr". Vilket (förutom att vara ett oerhört märkligt sätt att surfa omkring på) är en smula för få personer. Du kanske inte har en målsättning att få hundra tusen läsare om dagen, men det vore onekligen trevligt om fler än fem personer (plus that guy) droppade in lite då och då.
Att skriva bra och ha balans i vardagen räcker bara en bit på vägen, sorgligt nog.
Så. Här sitter vi med sunda bloggvanor, skrivandet i ryggmärgen och tusen fenomenala knep att komma förbi den där mentala blankheten. Hur gå vidare?
Det kanske verkar som något av ett ickesvar, men - berätta för folk att bloggen finns. Börja med de personer du råkar ha i din fysiska närhet. Inte bara för att de ligger närmast till hands, utan även för att de förmodligen behöver/vill veta vad det är du gör framför den däringa datorsaken varje dag. Det är ett naturligt första steg.
Det andra naturliga steget är förstås att berätta för folk i sin digitala närhet. De flesta av oss hänger ju trots allt inte uteslutande på vår egen blogg när vi är på nätet, och vare sig vi finns på Twitter, ansiktsboken, G+, Friendster eller någon annan stans så brukar det finnas nya läsare där. Som inte vet om att de är nya läsare än, och som bara behöver introduceras till idén.
Now, samma regler gäller online som offline, och precis som du blir irriterad på de personer i din fysiska närhet som bara kan prata om en enda sak, så blir folk i din digitala närhet irriterad på dig om det enda du pratar om är din blogg.
Don't be that guy.
Det är med andra ord en god idé att prata om en massa andra saker - så där som en gör ändå - och sedan sticka in sin skamfyllda självpromovering med jämna mellanrum, helt a propos. Tricket är att göra det där kringsnacket så intressant rent generellt att dina medmänniskor dras med till bloggen av bara farten - om allt det där andra en säger är intressant, så borde bloggen också vara det.
Det låter månne lite småcyniskt. Oroa dig inte. Det innehåller tillräckligt mycket hårt arbete för att banka cynismen ur en, och tvingar en att antingen göra det med hjärtat eller inte alls. Som själva skrivandet, med andra ord.
Att väcka intresse är bara en tredjedel av det hela. Utöver det så behöver en även väcka välvilja och förståelse, vilket genast sätter gränser för intresseväckandet. Att vråla random okynnigheter mot förbipasserande väcker förvisso intresse, men välviljan blir lidande, och än mer förståelsen.
Igen - don't be that guy.
Precis som med själva skrivandet så är detta en process som pågår konstant i vardagen. För varje nytt inlägg en skriver så finns det ett nytt inlägg en vill berätta för världen om, och det blir precis lika naturligt att etablera vanor för detta. Var inte rädd att etablera en närvaro i nya sociala medier för att sprida dina goda ord, men tänk på att varje ny närvaro tar en viss tid om dagen i anspråk. Finn en balans mellan vardagens och intresseväckandets krav - om det andra går ut över det ena, så är det ohållbart i längden.
Lite stress ibland är sunt; lite stress alltid gör en sjuk, Glöm inte att visa lite välvilja och förståelse för dig själv också.
Förutom det direkta sättet att berätta att en finns, så finns även indirekta sätt. Det enklaste är att länka till andra bloggare och pinga Twingly och/eller Nyligen. Som ni ser till höger (plusminus beroende på vilken upplösning ni har) så har många bloggar inbyggda "de här personerna länkade till mig nyss"-funktioner, och det är ett välviljebyggande drag att dyka upp i sådana lite då och då. (Tänk dock på att länka till folk som har med det du skriver att göra - det blir lite irriterande att skriva "hej här är en bild på min halvtama utter" och sedan länka upp halva bloggosfären helt okynnes. Håll stilen.)
Ett mer tidskrävande sätt är att skriva kommentarer under andras inlägg. Hos de flesta bloggare kan en skriva att en har en hemsida, och det säger sig självt att om du skriver en intressant kommentar bredvid en länk till dig själv så kommer intresse uppstå. Inte minst om bloggaren i fråga börjar länka till dig av ren trevlighet.
Ett ännu mer tidskrävande sätt är att skriva kommentarer på sin egen blogg. Vilket är jobbigare än att skriva hos andra, eftersom en inte kommer undan med en enkel hit'n'run, och när någon kommenterar så är det upp till en själv att skriva ett svar. Vilket kan ta episkt lång tid om en råkar hamna i en lång diskussion om saker och ting. I gengäld så är det värt det i längden - inte bara för att en kan bygga välvilja och förståelse hos sina redan intresserade läsare, utan även för att dessa episka diskussioner tenderar att vara intressantare än det än råkade skriva i huvudinlägget.
(Jag är dokumenterat usel på detta. Men låt inte det hindra er från att skriva ändå. Låt mina synder ha en mening!)
Så, för att avrunda - berätta för folk att du finns, men gör det på ett intressant och glädjebringande vis. Det spelar ingen roll om det är grannen, arbetskollegorna, kontakterna på ansiktsboken eller folket på twitter - tricket är att alltid att först väcka intresse, följt av välvilja och förståelse. Och att därefter hålla dessa tre levande, tills folk börjar tipsa världen om en på egen hand.
Det kräver mycket arbete för att göras ordentligt, och en kan inte fejka sig till framgång. Men precis som skrivandet blir vardag, så blir också allt det där andra vardag - tipsandet, småsnacket, intresseväckandet, allt det där som pågår när en inte gör någonting särskilt men som folk uppskattar ändå. Det blir så mycket självklarare för folk att läsa det en skriver när en är en positiv närvaro i deras liv rent generellt.
Till sist så blir allt detta kringsnack en självgenererande process, som automagiskt leder in en på det tankespår som råkar utvecklas till nästa inlägg. -
Posts
No comments:
Post a Comment