En tydlig otydlighet

Det har börjat höjas röster om att Occupy-rörelsen saknar konkreta krav, inte riktigt vet vad den vill och på det stora hela är rätt luddig i konturerna. Vanligtvis från personer som med inlärd självklarhet tar plats i gammelmedier och tevesoffor, och som oftare än inte lever av att säga saker som folk aktivt inte håller med om.

Jag vill inte vara brutal, men om du inte förstår vad Occupy-rörelsen är ute efter så är du lite trögare än du behöver vara.

Det är en sak att de inte formulerar sig i termer av "herr/fru Talman, jag vill idag inför den samlade riksdagen lägga fram detta anspråkslösa förslag". Det är en annan att utifrån detta försöka göra sken av att det inte finns generella drag och tendenser i rörelsens krav. Det krävs en speciell sorts dubbeltänkande för att missa att det handlar om att företag har lite för mycket att säga till om i den politiska processen.

Det vore lite som att säga att antimubarakprotesterna i Egypten var otydliga eftersom de inte tog formen av ett direkt krav på en annan, namngiven president. Du kan bara missförstå om du verkligen, verkligen vill.

Det luriga ligger i att målet med att säga att rörelsen är otydlig inte ligger i att övertyga någon om att den är otydlig. Fem sekunder på marken mördar det påståendet rätt omedelbart. Målet ligger snarare i att få rörelsen att tveka, stanna upp, tappa farten - och om det är någonting som är döden för moderna rörelser så är det att de uppfattas tappa farten.

Redan Martin Luther King drabbades av försök av den sorten. Om än av ett lite subtilare slag.

Så nästa gång någon säger att rörelsen är otydlig - hälsa dem att otydligheten ligger i betraktarens öga, och att de gärna får sluta kisa för några ögonblick.