Jag är inte white trash, men...

Har ni märkt hur begreppet "white trash" sakta men långsamt börjat smyga sig in i vardagsmedvetandet? Uns för uns börjar det etablera en närvaro, och innan någon vet ordet av så kan krönikörer i Metro okynnesanvända det utan att någon ens orkar konstatera att det är rasistiskt.

Ty det är rasistiskt.

Dock inte mot vita människor, vilket en kanske skulle kunna tro. Det luriga med det hela är att vita fortfarande har en privilegierad position, ordet "trash" till trots. Det ligger nära till hands att anta att ett begrepp som används för att beskriva misslyckade vita människor skulle vara rasistiskt mot dessa, men genom en semantisk invertering befäster det ändå vithetens påstådda överlägsenhet gentemot, well, allt annat.

Detta just genom att det används om misslyckade vita människor. Kategorin "vita människor" ställs upp som ett ideal, och de utpekade personligheterna misslyckas med att leva upp till detta på olika sätt. Om vi däremot skulle prata om, exempelvis, svarta personligheter med samma egenskaper så är de inte misslyckade - de är bara svarta, rent generellt.

Ni anar tendensen här.

Som ni ser så är det fenomenalt lurigt, det här med rasism. Det går långt bortom det mer banala exemplet "jag är inte rasist, men", och dyker upp på de mest märkligt oväntade av ställen.

Det är onekligen värt att fundera över.