Vem behöver politik när det finns marknadsföring?

Har ni tänkt på att äldre tiders reklam är väldigt annorlunda jämfört med vår tids? På den gamla tiden försökte en tvålreklam ge dig ett intryck av fördelarna med en viss given tvål, vanligtvis med hjälp av mer eller mindre påhittade siffror som låter vetenskapliga om en säger dem med tillräckligt mycket självförtroende.

Det var direktare tider - vi har tvål, den är awesome, köp den.

Nuförtiden  är det lite mer komplicerat. Sambandet mellan marknadsföring och det marknadsförda är oftare än inte ytterst indirekt, och anspelar mer på abstrakta men åtråvärda sociala relationer än, well, det marknadsförda. Många gånger måste en göra en småskalig semiotisk analys för att förstå kopplingen mellan det ena och det andra - vilket förstås är meningen, eftersom en då tänker längre på det hela. Och på något sätt blir indragen i någon slags relation till en narrativ som berättas om det marknadsförda, vilket på sikt leder till att en köper minst någonting.

Det är precis så överdrivet komplicerat och indirekt som det låter.

Ett väldigt enkelt och brutalt överironiskt exempel på detta är ICA-reklamerna. De har helt enkelt skippat tolkningsdelen och gjort en bokstavlig berättelse av det hela. Att de konstant vinklar varor mot tittarna är en blinkning till den enklare tidens sätt att marknadsföra saker på - de skulle kunna skippa den delen och bara visa de mer eller mindre krystade vardagssituationerna som karaktärerna hamnar i. Men de gör det ändå, i förbifarten, för att - tja, det är lite det som är meningen, trots allt.

Ironin ligger i att budskapet hade varit långt mindre effektivt om ICA inte hade haft hela maskineriet av karaktärer, story och allt det där i förgrunden. Om det bara hade varit en enkel påminnelse om att en kan köpa saker i affären så hade ingen lyft ens ett ögonbryn åt det hela - vilket också är poängen.

Det ligger i sakens natur att denna indirekta form av marknadsföring smittar av sig till det politiska. Det hade inte kunnat vara annorlunda - krämarna vill sälja saker som kunderna inte riktigt vill köpa av spontan fri vilja (en behöver aldrig göra reklam för någonting folk köper ändå), och de politiska partierna vill diskutera saker som väljarna är allt annat än intresserade av. Att ställa sig på torget och utropa att [åsikt] är den rätta vägen att gå fungerar inte längre, och av detta följer att ett mer bakvänt tillvägagångssätt är att föredra.

Om du vill ha en orsak till att den politiska retoriken blivit väldigt mycket mer personcentrerad på sistone, så är det detta. Det är långt lättare att berätta en berättelse med karaktärer än utan, och det faller sig naturligt att politikerna blir dessa karaktärer. De springer ju ändå omkring och gör saker, och om det nu behövs hjältar så vore det dumt att blanda in fler personer än nödvändigt.

Det positiva med detta är förstås att det fungerar, och att det drar in folk som annars bara skulle titta på reklamteve i det politiska dramat. Rent krasst spelar det ju trots allt ingen roll varför folk blir politiskt engagerade, så länge de faktiskt blir det. Det är som med bloggande - när det väl är en vana så sitter den.

Det negativa ligger i att det fungerar, och att det blir väldigt mycket effektivare att behandla det hela just som ett drama än som, ni vet, en komplicerad och svåröverskådlig samhällelig process med många rörliga delar. Och närhelst en politisk analys ska göras så är det oerhört lätt att komma undan med att göra en dramaturgisk analys av vem som lyfte ett meningsfullt ögonbryn mot vem. Persongalleriet står i fokus, och politiska tyckare kan ibland finna sig (på fullaste allvar) sägandes att företrädaren för x verkar lite osäker i dagsformen.

Som om det vore en föreställning, ett spektakel. För din underhållnings skull.

Vi skulle kunna leva med att den politiska diskursen blir en subgenre till marknadsföringen. Det vore väldigt i samklang med tidsandan, och det skulle förmodligen sänka tröskeln för politiskt deltagande något oerhört. Det skulle dock medföra att ingenting en politiker säger i det offentliga någonsin har någon betydelse alls, och att den konkreta politiken slutligen delegeras helt och håller till tjänstemännens rutinmässiga utövande av mer eller mindre godtycklig makt.

Vi skulle kunna betrakta politiken i termer av ICA-Juholt.

Vi skulle också kunna göra någonting annat. Men då måste vi göra någonting så radikalt som att resa oss upp ur våra morgonsoffor och stänga av teven -