Ett verkligt spektakel

Som ni kanske vet så följer jag skeendet på #occupywallstreet med visst intresse. Inte i infoknarkandets tecken, men väl med ett getöga slängandes ditåt lite då och då. Och ibland dyker det upp små godbitar som bara måste idisslas en smula.

Den senaste är att poliser som omhändertar folk - vilket tycks ske både oftare och brutalare ju populärare rörelsen blir - byter ton när saker väl lugnat ner sig. Inte på det vanliga viset, utan på ett mer raffinerat sådant. När saker händer på gatan är det en approach som gäller, men när de är utom omedelbar massuppmärksamhet så säger de:

"Okay, det finns inga kameror här, så du kan sluta spela/låtsas nu."

Särskilt då mot personer som idkar passivt motstånd, så som att spela död (och sålunda tvingar de arma polismännen att bära/släpa iväg en). Men också rent generellt, med wallstreetare som sys in även under mer traditionella former. Månne är det ett sätt att tilltala ungdomen på ungdomens vis - ingen förstår synlighetens logik mer än dagens ungdom - men det är värt att tänka närmare på.

Vi skulle, med Goffmans dramaturgiska terminologi, kunna säga att polisen använder/invokerar en outtalad skillnad mellan on stage och backstage. På scenen, när världen tittar, gäller en uppsättning regler, och så länge en befinner sig där så behöver en hålla masken. Bakom scenen, däremot, gäller andra regler, och saker är lite mer avslappnade. Världen tittar inte längre, och en får bli lite ärligare om saker och ting. En behöver inte vara lika formell och bunden av rollbeskrivningar; masken kan lättas en smula.

Vilket förmodligen fungerar - de som hör detta tänker förmodligen att, okay, det är trots allt bara de och jag här, bäst att ta det lite lugnare.

Problemet är förstås att poliser i uniform aldrig riktigt kliver av scenen, och även om de omhändertagna intar en mer informell hållning så är de fortfarande väldigt kvar i ett formellt sammanhang. Att bli omhändertagen av polisen är trots allt en väldigt dramatisk händelse, frånvaron av kameror till trots.

Vi skulle också kunna vända oss till Debord, och tala om det hela som ett spektakel. Inte i andemeningen av ett upptåg - även om det förvisso är det också, på sitt sätt - utan mer i termer av att det moderna livet levs i och genom medierade bilder, och att allt som inte är medierat är någon grad av overkligt. Det som händer inför kameran är på riktigt, men allt det där andra händer i någon slags ontologiskt undantagstillstånd.

När kamerorna riktas åt ett annat håll är det inte lönt att kämpa vidare, ty kampen sker alltid/redan på teveskärmarna i alla andras hem. Allt annat hamnar i samma kategori som det där trädet i skogen - duns eller ingen duns.

Över lag så är det en märklig sak av polisen att säga, och månne är det ett tecken på att vi lever i ett desto märkligare samhälle. Och, än mer, på att det är värt att fortsätta hålla ett öga på skeendet. Och det vare sig en ser det som ett dramatiskt skeende, ett spektakel eller en demokratisk mobilisering.