Närhetens brutala avstånd

I mitt senaste inlägg råkade jag påpeka att det är dumt att berätta sina lösenord till saker och ting för sina nuvarande livspartners. Av säkerhetsskäl. Vilket genererade viss respons - både från folk som håller med, och sådana som inte gör det.

Min ståndpunkt är att en aldrig ska berätta för någon, såvida inte extrema omständigheter gör det nödvändigt. Och, än mer, att det är något av en varningssignal ifall ens livspartner insisterar på att en ska ge dem tillgång till alla ens digitala utrymmen.

Särskilt om det motiveras av brutalt ledande frågor som "men litar du inte på mig?".

Tydligen så är det en öm tå, och en av de mer omedelbara invändningarna är att ömsesidig förälskelse innebär att en automagiskt måste dela allt här i livet, och så även i det digitala. Ibland bokstavligen med gemensamma konton, men för det mesta med ömsesidigt delade lösenord.

Ibland ensidigt delade lösenord, om kontrollbehovet är stort nog.

Problemet med en sådan brutal närhet är att det gör brutala saker med ens sätt att hantera sin digitala vardag. En kanske älskar sin livspartner mer än livet, döden, universum och grannens äppelpaj, - men ändå inte riktigt är redo att diskutera släktens mer dolda patologier inför dennes ögon. Och när - inte om, när - ämnet blir aktuellt så blir det nödvändigt att göra de märkligaste av manövrar för att kunna diskutera frågan. Helt plötsligt måste en börja undvika den andre, och hela poängen med den fullt delade vardagen försvinner.

För att inte tala om att det hela plötsligt kan göras till en fråga om uttalad tillit, med alla undertoner av emotionell utpressning det innebär.

I stundens hetta kanske det verkar vara en bra idé att vara konstant brutalt ärliga mot varandra, men i längden behövs det ett personligt utrymme att dra sig tillbaka till. Inte bara för att det tillhör det mänskliga villkoret att kunna känna att en litar på den andre av ren rutin, utan även för att det en dag kan komma att bli nödvändigt att skiljas åt.

Och att sluta vara digitala sambos kan vara nog så uppslitande som att sluta vara fysiska.

Detta är förstås inget nytt - det är bara en fortsättning av den komplicerade dans mellan närhet och avstånd som alla förhållanden innehåller. Om bägge är aktiva i diverse sociala medier så kommer ni att spendera så väldigt mycket vardag tillsammans ändå att det inte märks, och om bara en av er är det så finns andra arenor att bygga vardag kring.

Ty i slutändan är det ändå det det handlar om. Alla har sina egna rum med sina egna lösenord, och om de inte får vara egna ens där så får de inte vara det någonstans.

Det är en säkerhet som inte bara har med datorer att göra.