Öppet brev till Alfons Karabuda

Ärade Alfons,

vi kommer överens om så mycket! Vi är överens om att massövervakning inte är rätt väg att gå för att säkerställa upphovsrättens efterlevnad, att det över lag är dåligt att kriminalisera en hel ungdomsgeneration för samma ändamål, och att romantikens tanke om Artisten fortfarande har någon slags värde i dagens samhälle. Det skulle nästan kunna tänkas att vi under andra omständigheter vore lagspelare på samma planhalva, och om det inte vore för den lilla lilla aspekt vi inte kommer överens om så skulle vi förmodligen göra det.

Som Troberg så ofta påpekar så finns det inte direkt någon brist på saker att förbättra i världen, och än mindre en brist på saker att göra gemensam front mot.

Men vi springer konstant in i varandra, helst med huvudet före i full fart. Inte för att vi inte håller med varandra, ty det gör vi om det mesta, utan för den där lilla lilla aspekten att jag anser det behövas en långt större förändring av sakernas tillstånd för att åstadkomma våra gemensamma mål. Jag vidhåller att ett fortsatt kriminaliserande av vanliga ungdomar är samhälleligt kontraproduktivt och direkt skadligt för den allmänna rättskänslan - en gång brottsling, alltid brottsling. Det enda sättet - och jag vill understryka det enda - att komma ifrån detta dagens tillstånd är att göra kopiering av upphovsskyddade verk för personligt bruk laglig. Utan om eller men.

Det är här vi skiljer oss åt. Du är på en gång mer och mindre konservativ än vad jag är.

Det du kanske märker i min framställning är att artister och upphovsmän är två helt frånvarande begrepp. Det beror inte på att jag inte tar deras alster på allvar, utan på att jag inte behöver dem för att komma fram till min åsikt att det behöver finnas rim och reson i rättsskipningen. En behöver inte ta artister eller upphovsmän i beaktande för att tycka att det är helt upp åt väggarna att ungdomar, pensionärer och alla däremellan kan ställas inför rätta på till synes godtyckliga grunder. Det är fel i vilket sammanhang det än händer, och som demokrativän vet du det precis lika väl som jag.

Att i det här läget invända att även artister måste få betalt är så fenomenalt bredvid poängen att jag inte ens har ord för det. Inte bara för att jag förväntas gratisarbeta som finansiell rådgivare i dessa tider av ovedersäglig förändring - artisterna är fullt kapabla att vara egna ekonomiska subjekt, tack så väldigt mycket. Men än mer blotta tanken att ställa grundläggande medborgerliga rättigheter mot en ekonomisk sektors bekvämlighet och ens överväga att den ekonomiska sektorn har företräde. -

Valet är enkelt. Vi kan antingen avkriminalisera kopiering för eget bruk, eller inte göra det. Att inte göra det är detsamma som att aktivt fortsätta sätta vanliga människor i fängelse för någonting de flesta gör ändå, och att argumentera för det med motiveringen att det är lönsamt är direkt osmakligt. Eller så kan vi låta vardagen bli avkriminaliserad för så väldigt många ungdomar, så att de inte behöver oroa sig för att polisen kommer och slår deras vardag i spillror. Något tredje gives icke.

När jag säger att jag inte bryr mig om artisterna så är det detta enkla val jag gör. Notera att jag inte säger att URL ska upphävas i sin helhet, utan håller mig på det principiella planet - att rättsskipning ska ske på klara grunder. Att misstänkliggöra en ungdomsgeneration eftersom dess medlemmar statistiskt sett är sannolika att fildela minst någonting är inte en sådan klar grund, och som sådant så måste brottet fildelning ut ur lagboken.

Artisterna får helt enkelt leva med att deras ungdomar kan leva lite säkrare i den nya, hotfulla digitala vardagen.

Now, nu när vi gjort denna lägesbeskrivning så vore det väldigt passande att komma med ett konkret förslag på hur vi kan komma vidare. Du tycks ha invändningar mot avkriminaliserandet, och en hel del av dessa tycks grunda sig i din upphovsrättsliga gärning. För att överbrygga detta avstånd i perspektiv föreslår jag sålunda att du anställer en pirat-trainee, som kan lära sig repen och tänket direkt från källan. Som en slags ekumenisk gärning för den ömsesidiga förståelsen, genom praktisk utbildning på plats. Med kontinuerlig kunskapsdelning, förstås.

Ett mer anspråkslöst förslag vore att sätta upp en dialogblogg, där du, jag och våra närmaste vänner får ta chansen att lägga fram våra respektive syner på saken. Att använda Svpol ligger nära till hands, men i längden tror jag att vi når våra respektive målgrupper bättre med en mer specialiserad plattform.

Vad säger du, Alfons - ska vi sluta upp med att komma överens under så konfrontativa former, och börja skapa en aningen mer harmonisk melodi i stället?

Jag är optimistisk.

Mvh
Johanna Drott, solidariskt brottsmisstänkt