Det finns också olika sätt att läsa. Den mest direkta förändringen en kan göra av sitt läsande är att förändra sitt humör - en text ser helt annorlunda ut när en är glad jämfört när en är arg. Ingenting hos texten förändras, men ändå så tycks dess budskap ha genomgått någon slags metamorfos. Särskilt om den försöker ordleka, utan någon som helst respekt för att du är på allt annat än lekhumör.
Den gode Derrida skrev en gång en liten bok om konsten att läsa. Den handlar om Nietzsche, eller rättare om ett (påhittat) fragment av Nietzsche. Någon går igenom hens samlade anteckningar och finner en liten lapp där det, utan vidare förklaring, står: "Jag har glömt mitt paraply." Det boken handlar om är försöket att hitta någon slags sammanhang till denna lapp. Det skulle ju kunna tänkas att det bara är en random liten anteckning, gjord i distraktionens ögonblick, men å andra sidan så vet en ju aldrig.
Så nästa steg är givetvis att göra en omfattande genomgång av Nietzsches samlade verk för att se vad denna mystiska notering skulle kunna betyda. Det skulle ju trots allt kunna vara en nyckelformulering till någon djup insikt vi missat hittills, och -
Derridas stora sensmoral är att om du ska göra en tolkning, så försök åtminstone vara elegant i det hela.
Now, om det går att skriva en hel bok om ett enda litet fragment (och, än mer, potentiellt många fler om en bara tolkar igång), betänk då vad det går att göra med lite större saker. Eller, för den delen, av andra fragment, upphittade i andra sammanhang.
Så som, säg, i ett system av odifferentierad massavlyssning.
Det skulle kunna tänkas att du i ett distraherad ögonblick säger någonting ovanligt, utan att egentligen tänka på det. Och att detta uttalande sparkar igång någon slags subsystem, som sedan skrider till verket att jämföra detta fragment med hela din dokumenterade livshistoria för att försöka finna någon slags mening i det hela. Det skulle ju trots allt kunna tänkas att de missat någon tendens, och -
Fick du en sprängande huvudvärk nu?
Gott så. Då är jag och Derrida nöjda. Men kom ihåg detta nästa gång någon säger att den som inte har någonting att dölja inte heller har någonting att frukta av massövervakning. Vi vet ju trots allt aldrig vilket humör övervakarna befinner sig på.
Posts
Har lite svårt att bestämma mig för under vilket blogginlägg jag ska posta den här kommentaren men det får bli här, på gott och ont.
ReplyDeleteDu skriver om hur samma text kan te sig olika beroende på vilket humör man är på.
Jag har flera gånger upplevt att en text har ändrat karaktär efter att jag publicerat den som bloggpost.
Jag vet inte om det är dåligt självförtroende eller pedanteri eller en kombo, men jag är alltid tveksam till att publicera bloggposter, och det känns aldrig riktigt bra i magen när jag gör det.
Men jag kan heller inte låta bli att läsa mina egna texter några gånger till efter publicering. Och då händer det märkliga att jag börjar bli nöjd med dem. Och detta verkar inte korrelera nämnvärt till hur texten tas emot.
Och jag antar att jag behöver den självuppskattningen för att orka fortsätta blogga - känslan att ha gjort något bra i ryggen.
Så konstig är jag. :)
Det är som jag skriver i den stora bloggarguiden (skamlös självpromovering indeed): att blogga är en ständig kompromiss mellan att formulera, redigera och publicera. Det är väldigt lätt att fastna i de första tu, men eventuellt så måste en våga sig på det tredje.
ReplyDeleteDet bästa i kråksången är att övning är färdighet, så ju mer du håller igång dig desto bättre blir du. Det gör inget om det inte alltid blir perfekt, så länge som det blir någonting alls.
Och om en skriver tillräckligt mycket så är det ingen som märker att en gjorde ett fel för femton inlägg sedan - det finns ju trots allt fjorton andra inlägg att läsa. ;)
Tolkningsefterträde kan lätt bli till tolkningsavträde. Hoppas du var på lekhumör.
ReplyDeleteAh, du förstod vilket annat blogginlägg jag följaktligen lät bli att kommentera. Nå, det var väl inte så långsökt. ;)
ReplyDeleteAnon: du får bara tolka om du betalt inträde. ;)
ReplyDeleteChrister: det är svårt att vara långsökt under ett inlägg om Derrida. Vad en än säger så blir det rätt, retroaktivt.
Men det är, ehm, viss överkurs gentemot det där andra inlägget. ;)
En undrar om FRA-spanare får utbildning i den hermeneutiska cirkeln? Det vore grim med tolkare som utifrån en enkel passage kunde veta mer om mig än vad jag själv vet. Dislokering av självet: 75% complete.
ReplyDeleteDet verkar ju inte bättre än att det borgerliga subjektet därmed bär på sin egen upplösning. Vad ska det landa i? Kanske, enligt Tiqqun, i en alienering som är så grundläggande att det inte längre återstår en längtan till ett icke-alienerat tillstånd, till ett "hem".
Det metafysiska hemmet bär formen av den egna familjen. Detta till synes oerhört solida är så genomdränkt av ideologi att det bara kan ses som en abstraktion. Blodsbandens virtuella verklighet betecknas som ett centrum, i vilket en aldrig kan "förlora sig". Vilsenheten äger tydligen bara rum i periferin, i de ideologiska randfenomenen, aldrig i den egna, transparenta ideologins kärna.
Så, nu har en släppt lös dagens svada av postmarxistiskt fritt tänkande. Dags för mat.