Den onödiga verkligheten

När gulfkriget var igång som bäst frågade en fransk tidning den berömde filosofen Jean Baudrillard - filosofer är berömda i Frankrike, till skillnad från i Sverige - om hen inte kunde tänka sig att rapportera därifrån. Hen svarade ja, på ett villkor - att hen skulle göra det från sitt hem i Paris, klistrad framför CNN:s rapportering från kriget i fråga.

Med motiveringen att kriget inte längre fördes i den fysiska geografin, utan i den sociala. Och att kriget, när det väl var vunnet, inte var ett krig mot Saddam, utan mot verkligheten som sådan.

Det är onekligen väldigt franskt, väldigt filosofiskt och väldigt oroväckande. Ty om det pågår ett krig mot verkligheten så ligger det i både vårt och nationens intresse att få reda på hur det gick.

Hur gick det?

Det är en så kallad bra fråga. Om vi ser till vardagen så regleras den till oroväckande stor del av saker som inte är överdrivet verkliga - det kan vara allt från godtyckliga byråkratiska krav, inbillade sociala måsten eller påtagligt spontana infall. Saker som oftare än inte bara är en idé någon fick en gång och sedan råkade säga med lite för stort självförtroende - vilket då inte riktigt är vad vi brukar associera med den mer robusta Verkligheten.

Case in point: världsekonomin. Det är ingen direkt hemlighet att den inte längre bryr sig nämnvärt om konkreta ekonomiska aktiviteter som folk går omkring och har för sig till vardags. I någon mån bärs världens ekonomi upp av hårt arbetande vardagsmänniskor, men när deras slit kan förklaras värdelöst av någonting så opåtagligt som hur deras situation skulle kunna uppfattas i framtiden -

Det är en käftsmäll rakt i magen på den sunda verklighetsuppfattningen.

Baudrillards poäng var att om någonting i världen är på riktigt så är det krig. Blod, död, ångest, kaos - det blir inte verkligare än så. Det är verklighetens nollpunkt, den arkimediska punkt som allt annat kan förankras vid. Om krig inte är på riktigt, så är inget det.

Det som utmärkte just gulfkriget var dock att så väldigt mycket av det hände på teve. Varje natt samlades miljontals familjer framför krigets blåa sken och kände en gemenskap som vardagslivet inte kunde erbjuda dem. Verkligheten/vardagen var en fragmenterad serie händelser som följde på varandra utan vidare sammanhang, - och de bilder som sändes från långt långt borta vad på något vis långt verkligare än det en gick omkring och upplevde på egen hand.

Trots att bilderna var både manipulerade och falska - många gånger direkta upprepningar av tidigare sändningar, repriserade för att ge ett sken av att Kriget pågår.

En käftsmäll i magen på en verklighetsuppfattning som inte längre orkar låtsas.

Många oroar sig över att Moderaterna kommer att komma undan med sina försök att "nyansera" historieskrivningen. Jag är inte överdrivet oroad över det - däremot över att det politiska samtalet ska stranda på tevetittarnivån. Där det viktiga inte är vad som genomgår formaliteten att faktiskt hända, utan den gemenskap vi lyckas åstadkomma genom att betrakta det.

Det är en oro värre än någon käftsmäll. Eller borde vara en.