Livet som genre

Det finns en genre för livet. Det finns förvisso otaliga genrer för hur en beskriver livets gång - i litteratur, film, musik, what have you - men det finns även en genre för livet som sådant. En stiliserad uppsättning sociala förväntningar som på sitt osynliga sätt gör sig påminda i allt en gör - vad en än råkar få för sig att göra med sitt liv.

Ni vet hur den är, ni kan den. Födas, vara barn, gå i skolan, gå klart skolan, träda in i gymnasiet, vara osäker ungdom, gå klart, flytta hemifrån, leva vuxenungdomsliv, skaffa jobb, leva jobb, bilda familj, skaffa barn, leva föräldraliv, se barnen växa upp, renovera villan, se fram emot barnbarnen, vara morfarförälder, bli gammal och, eventuellt, dö i någon slags åldersrelaterad sjukdom.

Inga märkligheter, med andra ord. Villa-Volvo-vovve. Ni kan förmodligen också refrängerna till de olika delarna, och håller på att skriva nya strofer till era egna livsverk.

Now, det är rätt bra att det finns ens genre för livet. Det ger en något att förhålla sig till, och håller anomin borta i de där ögonblicken en undrar vad en lever för och vad allt går ut på. En kan tänka efter en smula, jämföra och se hur livet och livsgenren passar ihop. Det ger ett sammanhang.

Problematiken - det finns alltid en problematik - ligger i att genren på det stora hela är anpassad efter en tillvaro som inte finns längre, och var missanpassad redan när den fanns. Den förutsätter kärnfamiljer, arbetsliv, barn, och ett helt paket av småborgerliga dygder, och en behöver inte ens vara vänster för att börja känna sig alienerad. Det räcker med att vara homosexuell, inte gilla skolan, inte vilja ha barn, avsky tanken på att bo i villa eller bara råka vara arbetslös för att hela den klassiska narrativen ska börja te sig rätt deprimerande.

En genre är ju trots allt en stiliserad uppsättning sociala förväntningar. Med betoning på det sista ordet, förväntningar.

Jag tror vi behöver uppdatera saker och ting en smula. Dra den kollektiva bilden av det goda livet ut ur nittonhundratalet, putsa till den och göra den lite mer vardagsanpassad. Annars hamnar vi i det märkliga läget att konkreta liv, fullvärdiga i sin egen rätt, börjar betraktas som ovärdiga. Och, än värre, börjar betrakta sig själva som ovärdiga, trots att de gör gott i världen.

Det känns lite onödigt. Världen är större, trots allt.