Det finns vissa problem med metaforen/uppmaningen "ta debatten". Den mest uppenbara är förstås att en debatt är en oerhört tillspetsad social situation, där den som först ger sken av att sakna svar på motståndarsidans argument - vad dessa argument än må vara - per automatik förlorar. Redan där infinner sig invändningar - vore det inte mer passande med en dialog eller en diskussion, där saker sker under lugna former med betänketid och dylikt?
Utöver det finns vissa betänkligheter med subjektet. Vem ska ta debatten, och, än viktigare, hur förväntas denne ta debatten på egen hand? Det krävs ju trots allt minst två parter för att debattera, och om den ene är frånvarande (eller, för den delen, är fast i en polemik om att den andre ska ta debatten och sålunda inte debatterar) blir det per definition omöjligt.
(Månne kan en analytisk omformulering till "ta polemiken" vara behjälplig, men någonting säger mig att det vore för mycket begärt.)
Dessutom så tenderar debatter att förenkla saker och ting, i och med att det underlättar tillspetsandet och dramatiken. Det finns två sidor som debatterar mot varandra, och alla som gör anspråk på att delta måste sålunda välja sida. Något tredje gives icke, vilket är smått oroande för oss som tenderar att låtsas om att nyanseringar och gradskiftningar och komplexa mellanlägen finns.
Ett annat problem är att det är lite smått oartigt att stampa in och kräva saker helt omotiverat. Om någonting är viktigt och behöver diskuteras så är det per definition viktigt och behöver diskuteras, och det kan då framläggas i termer av de anledningar som gör det till ett ämne värt att diskuteras. Saker tenderar inte att vara viktiga och diskussionsvärda rent generellt, utan de har alltid anledningar - och om inte dessa anledningar i sig själva räcker för att övertyga om ämnets akuta relevans, så är ämnet helt enkelt inte så viktigt som dess diskutörer försöker ge sken av.
Som om inte det vore nog så är världen stor nog att tillåta fler debatter samtidigt. Att ta debatten - ensam och i singularis - är lite småsint, och antyder att det bara finns plats för en sådan. Än mer så förutsätter det att det bara finns ett visst antal aktörer som är kapabla att ta denna enda debatt, och om så resten av världen skulle ta den så skulle det inte räknas om dessa enda aktörer lät bli. Det kan vara ack så viktiga aktörer - riksdagen, gammelmedierna, någon valfri del av bloggosfären - men om den inte pågår på ett visst ställe så pågår den förmodligen någon annan stans. Och med ett strategiskt användande av social mobilitet kan den debattsugne förflytta sig dit.
På det stora hela så är uppmaningen, metaforen och förenklingen om att ta debatten ett fenomenalt stycke handviftande, och en önskan om att saker ska hända utan att dess användare ska behöva orka sig igenom det diskursiva arbete det innebär att faktiskt diskutera. Ty enbart genom diskussion blir saker och ting viktiga, och om den där diskussionen inte inträffar så är det en direkt uppmaning att sparka igång den.
Vad värre är, så är det ett stycke handviftande som aktivt ser till att legitimera ens egen maktlöshet. En kräver inte att någon tar debatten för att en vill ha fler diskussionspartners; en kräver det för att den där diskussionen inte finns, och därmed inte kan ge en de anledningar en behöver för att motivera att fler deltar. Genom att handvifta om att någonting är viktigt döljer en att en egentligen inte ger några skäl till varför det är det. Det är för att en säger det, och/eller tills någon mobiliserar tillräckligt mycket retoriskt kapital för att påpeka att det egentligen inte är det.
Varpå den tillrättavisade antingen kan lägga korten på borden, eller bli arg på att denne någon inte tar debatten.
Det är märkligt hur det där fungerar.
Rekommenderade texter och videos
-
Läs mina senaste alster i *Bulletin*:
• *Är den demokratiska rättsstaten islamofobisk? »*
*• Den ohållbara gröna bidragskapitalismen »*
Mina senaste tex...
6 days ago
Fick faktiskt något av ett utbrott igår om just det där med att "ta debatten". Vilken av dem, till att börja med. Och ibland till och med "vilken debatt" öht. För när någon säger "du vågar inte tycka om det här", är det inte debatt för mig, det är något helt annat.
ReplyDeleteNär andan faller på brukar jag okynnesutgå från att det handlar om en debatt mellan två gamla greker. Så som den mellan Platon och Sokrates om huruvida det muntliga eller det skriftliga är det mest rättrådiga.
ReplyDeleteAtt insistera på att någon ska ta debatten är dock inte rättrådigt. Det är ett försök till maktutövning, och om det sker under oartiga former ett diskursoetiskt sådant.
Jag ser hellre ett "skulle du möjligtvis inte kunna skriva om...". Jag tar diskussionen! ;)
De som lockas att "ta debatten" utan att ha på fötterna gör sin sak större skada än om de tigit.
ReplyDeleteTvå förargliga villkor för tillvaron gör sig här påminda.
För det första kan man inte vara påläst på allt man har en (på känsla grundad) uppfattning om.
För det andra är det besvärande ofta så, att monståndaren till ens egen uppfattning är mera påläst än en själv (fast drar fel slutsats då, tycker man).
Foucault fick en gång en fråga om någonting han inte riktigt var påläst om. Han svarade då att han skulle ha gjort världen en ogärning genom att försöka svara på den frågan, och att han som filosof var direkt okvalificerad att uttala sig om detta.
ReplyDeleteJag har alltid tänkt att det är att "ta debatten" på lite större allvar än den egentligen är beredd på. Journalisten som ställde frågan var, om jag minns rätt, inte helt beredd. ;)
Om man, som jag, inte kan dölja att man har akademisk bakgrund men ändå arbetar i ett utpräglat arbetarklassyrke, så har man så länge man minns fått förhålla sig till problematiken kring att "ta debatten" eller tiga.
ReplyDeleteJag ser det du, Sargoth, talar om som först och främst en klassfråga. De etablerade klasserna väljer att ignorera de problem som underpriviligierade upplever i sin verklighet.
Dessa etablerade klasser har, de facto, monopol i massmedia och förstärker den frustration som finns i olika delar av underklassen över att bli osynliggjord. Och den utvecklingen kan så småningom bli riktigt farlig.
I konkreta termer är det absolut inte bara Vit Makt-anhängare och arbetslösa glesbygdsmän som tillhör en sådan frustrerad underklass. Diskriminerade andra-generationens invandrare och lågavlönade kvinnor som bor i områden som blivit mera stökiga och våldsamma hör också till dem som det finns anledning att "ta debatten" med. En ytterligare kategori som det är viktigt att "ta debatten" med är den generation som blev desillusionerad vid Samhällets ingripande mot demonstranter under Bush-besöket i Göteborg för tio år sedan, och sedan dess har svag tilltro till det demokratiska systemet.
Och givetvis måste man ha väl på fötterna innan man engagerar sig. Och för att få på fötterna måste man intressera sig för hur de ser på verkligheten innan man börjar försöka uppfostra dem - annars har man bara förvärrat skadan.
Intressant att konstatera att du verkar vara inne lite grann på samma spår som jag var lite inne på i min kommentar till Emmas inlägg; det är ju oerhört intressant att ställa sig frågan vad man menar med "debatt" när man säger "ta debatten". Retorisk strid? Konstruktivt samtal? Kan dessa förenas?
ReplyDeleteJohan: det är väldigt mycket det som min klasserie handlar om. Den börjar ju med en lite för lång genomgång av hur människor skiljer sig från varandra, och en beskrivning av olika former av förfördelning i samhället.
ReplyDeleteEller, rättare, den ger en begreppsapparat för det. En får brottas med begreppen ett tag. Ambitionen är att när saker blir klara ha en goto-guide för hur klasskillnader kan beskrivas och månne hanteras.
Det ligger ett visst fokus på den digitala aspekten av det hela, men det går definitivt att applicera det över lag. Använd klassknappen här till höger och scrolla förbi de senaste inläggen om Foucault så hittar du dit. ^^
Christer: det sägs att jag inspirerade den gode Emma att skriva sitt inlägg. Jag vidhåller att hon hade skrivit det ändå, men debatten är fortfarande öppen. ;)
Christer, för övrigt!
ReplyDeleteJag tror mycket mera på samtal än på strid.
Väljare är människor, inte fiender.
Det är väljarna det handlar om, inte dem som redan är så frälsta att de kommer att vara partiaktiva i ett visst parti för resten av sitt liv.
Mkt intressant. Jag läste nyligen forskning om debatter, och att de aldrig löser något, aldrig omvänder någon, och egentligen bara slösar bort tid o energi för alla inblandade. Dessutom är risken stor att några som gick in i debatten m en åsikt får den bekräftad eller radikaliserad. Så att man får större förakt för motståndarsidans åsikt/argument/livssituation.
ReplyDeleteSpeciellt illa kan man förstå att detta kan bli när debatten t.ex. är rasism med folk som är inskränkta, ignoranta, rädda för invandrare eller för förändring. Eller debatter om miljövänligt leverne med folk som älskar sin bil mer än sina barnbarn.
Så det lutar åt att det är mer värt att bara prata m vänner/likasinnade (för att bolla idén och finputsa tankarna), skriva väl formulerade insändare, bloggar och litteratur, och att föregå med gott exempel (genom att själv leva exakt så som man vill försöka lära andra) är bättre spenderad tid för att informera de som befinner sig i gränslandet innan de bestämt sig för vilken sida de vill stå på.
Jag har inga problem med att ta en debatt, men pekar hellre in på nätet för fakta när någon motståndare har problem med hur jag vill leva eller vad jag tycker andra ska tänka på. Motståndare som egentligen mest söker info accepterar detta, men de hardcore som bara söker en konfrontation eller att omvända mig till the dark side ger tyvärr upp och letar upp nån annan oskyldig måltavla :(