Ta inte debatten!

Det finns vissa problem med metaforen/uppmaningen "ta debatten". Den mest uppenbara är förstås att en debatt är en oerhört tillspetsad social situation, där den som först ger sken av att sakna svar på motståndarsidans argument - vad dessa argument än må vara - per automatik förlorar. Redan där infinner sig invändningar - vore det inte mer passande med en dialog eller en diskussion, där saker sker under lugna former med betänketid och dylikt?

Utöver det finns vissa betänkligheter med subjektet. Vem ska ta debatten, och, än viktigare, hur förväntas denne ta debatten på egen hand? Det krävs ju trots allt minst två parter för att debattera, och om den ene är frånvarande (eller, för den delen, är fast i en polemik om att den andre ska ta debatten och sålunda inte debatterar) blir det per definition omöjligt.

(Månne kan en analytisk omformulering till "ta polemiken" vara behjälplig, men någonting säger mig att det vore för mycket begärt.)

Dessutom så tenderar debatter att förenkla saker och ting, i och med att det underlättar tillspetsandet och dramatiken. Det finns två sidor som debatterar mot varandra, och alla som gör anspråk på att delta måste sålunda välja sida. Något tredje gives icke, vilket är smått oroande för oss som tenderar att låtsas om att nyanseringar och gradskiftningar och komplexa mellanlägen finns.

Ett annat problem är att det är lite smått oartigt att stampa in och kräva saker helt omotiverat. Om någonting är viktigt och behöver diskuteras så är det per definition viktigt och behöver diskuteras, och det kan då framläggas i termer av de anledningar som gör det till ett ämne värt att diskuteras. Saker tenderar inte att vara viktiga och diskussionsvärda rent generellt, utan de har alltid anledningar - och om inte dessa anledningar i sig själva räcker för att övertyga om ämnets akuta relevans, så är ämnet helt enkelt inte så viktigt som dess diskutörer försöker ge sken av.

Som om inte det vore nog så är världen stor nog att tillåta fler debatter samtidigt. Att ta debatten - ensam och i singularis - är lite småsint, och antyder att det bara finns plats för en sådan. Än mer så förutsätter det att det bara finns ett visst antal aktörer som är kapabla att ta denna enda debatt, och om så resten av världen skulle ta den så skulle det inte räknas om dessa enda aktörer lät bli. Det kan vara ack så viktiga aktörer - riksdagen, gammelmedierna, någon valfri del av bloggosfären - men om den inte pågår på ett visst ställe så pågår den förmodligen någon annan stans. Och med ett strategiskt användande av social mobilitet kan den debattsugne förflytta sig dit.

På det stora hela så är uppmaningen, metaforen och förenklingen om att ta debatten ett fenomenalt stycke handviftande, och en önskan om att saker ska hända utan att dess användare ska behöva orka sig igenom det diskursiva arbete det innebär att faktiskt diskutera. Ty enbart genom diskussion blir saker och ting viktiga, och om den där diskussionen inte inträffar så är det en direkt uppmaning att sparka igång den.

Vad värre är, så är det ett stycke handviftande som aktivt ser till att legitimera ens egen maktlöshet. En kräver inte att någon tar debatten för att en vill ha fler diskussionspartners; en kräver det för att den där diskussionen inte finns, och därmed inte kan ge en de anledningar en behöver för att motivera att fler deltar. Genom att handvifta om att någonting är viktigt döljer en att en egentligen inte ger några skäl till varför det är det. Det är för att en säger det, och/eller tills någon mobiliserar tillräckligt mycket retoriskt kapital för att påpeka att det egentligen inte är det.

Varpå den tillrättavisade antingen kan lägga korten på borden, eller bli arg på att denne någon inte tar debatten.

Det är märkligt hur det där fungerar.