Dramatisk onödighet

Jag har varit med om ett mindre internetdrama! Ett alldeles äkta, genuint och fenomenalt småskaligt drama, med engagerade aktörer. Och en lite mindre engagerad jag, som behandlade det som en av de random konversationer jag droppar in och ut ur med jämna mellanrum.

Twitter har den karaktären.

Nåväl. Just det här dramat började med att den gode Leo postade följande tweet:

Vilket som synes är en inbjudan till gladlynthet som heter duga. Så jag svarade:

Det finns ett namn för den typen av svar, men det är ett annat inlägg.

Efter det så påbörjades en lång diskussion, där jag och @Susanne_Animum i någon slags turordning försökte förklara vikten av diskursetik. Den gode Leo intog en konfrontativ position, och jag tänkte - mkay, inte läge att vara pedagogisk idag, jag går och handlar i stället. Tänkt och gjort - för att sedan komma hem till upptäckten att ett helt inlägg skrivits på temat.

Dramatiken tätnar.

Eller, tja, den tar slut där. Det du ser nu är den senaste kulminationen, och jag väntar med spänning på vidare utvecklingar.

Anledningen till att du läser det här är mest proaktivt navelskådande från min sida. Om tio år, när jag i generad framsynthet läser bakåt och hittar den här texten så kommer jag att tänka att - hey, så levde jag ju på den tiden. Undrar var den människan tog vägen.

Jag misstänker att jag kommer att ha svaret då. Men nu - vidare. Vardagen väntar!