En bra början vore att definiera konkret nätanonymitet. Vilket helt enkelt är hur folk går omkring och är anonyma på nätet rent generellt. De flesta är anonyma minst någonstans - det ligger som en latent funktion av hur många hemsidor fungerar. Ni vet, de som bara tillåter en användare per användarnamn och där "Sven Svensson" tenderar att vara upptaget när en väl hittat sidan i fråga. Redan i interfacet så tvingas en ta något annat än sitt eget namn, och många gånger finns inga som helst krav på att fylla i det namn som står i ens pass någonstans. Kanske krävs eventuellt något namn, men det är lättare gjort än sagt att hitta på någonting och köra på det.
En skulle kunna tro att detta utgör något av ett problem, men det förpassas oerhört snabbt till den skara saker i vardagen som bara är, utan vidare. Kommunikationen fortsätter att fungera, och de samlingspunkter som uppstår fyller sin funktion även utan att folk går omkring med namnbrickor. Eventuellt börjar umgänge även bortom tangentbordet att ske, och många gånger fortsätter folk att kallas det de kallades online.
Det där namnet i passet blir något av en formalitet, viktigt bara när saker behöver göras under mer organiserade former.
Detta fungerar eftersom den text som genereras innehåller tillräckligt mycket information i sig självt för att föra det sociala samspelet framåt. Om de andra anonyma personerna på plats beter sig så hyfsat att det går att tala med dem, så går det att tala med dem, och ur denna diskussion föds en uppfattning om vilka de andra är. Vilket många gånger är tillräckligt för att utgöra en identitet sans identitet - beteendet identifierar medan det händer, så att säga.
Det är också därför trollande ses med så oblida ögon. Det sticker hål på de där mer eller mindre uttalade överenskommelserna om att låta ord och handlingar tala, och inför ett moment av grus i det kommunikativa maskineriet. Och det är också därför jag intar den något radikala åsikten att det är helt okej att drämma till trollbeteende personer och vänligt men bestämt be henom lära sig uppföra sig som folk till nästa gång.
Nu tycker jag i och för sig att en ska göra det även med folk en kunnat namnet på sedan de var små nyfödingar, men ändå.
Som ni ser så finns det en etablerad kultur här. Mycken bläck (digitalt såväl som fysiskt) har lagts ned på att försöka beskriva, förklara och förstå denna kultur, och vissa går till och med så längt att de kallar det en "ny" kultur. Sorgligt nog, eftersom det finns väldigt mycket mindre nytt i det hela än det kanske verkar.
Och det eftersom mycket bläck (mestadels fysiskt, av förståeliga skäl) redan spillts för att åstadkomma just identifikation via ord och handling. Det är ju ändå det all skönlitteratur går ut på - att förmedla någon slags känsla för person utan att nämnda person går omkring och befinner sig i ens omedelbara omgivning. Författaren spelar för det mesta en ytterst sekundär roll - Don Quixote är sig själv vilket namn som än står på bokpärmen.
Att debatten om anonymitet på nätet tenderar att fastna hos trollen i de djupaste dikena är inte helt oväntat. Debatter tenderar ju trots allt att uppstå när saker och ting inte fungerar, och om det är någonstans saker inte fungerar så är det just där. Men problemet ligger inte hos anonymiteten som sådan, utan på bristen på normer och överenskomna regler.
Och det tenderar att vara ett minst lika stort problem när alla känner varandra. Möjligtvis mer.
Posts
Man måste förmå att skilja på små och stora sammanhang. Den anonymitet du talar om på ”samlingspunkter” är ju av ett helt annat slag än när anonyma röster ur publiken häcklar den som presenterar ett förslag, eller berättar vilka valmöjligheter som ett kollektiv står inför, eller argumenterar för det ena alternativet istället för det andra. Om då en arg misstänksam anonym röst skriker ut en insinuant fråga så är risken stor att de flesta tysta mötesdeltagarna avfärdar frågan, men om rösten däremot säger ”Jag heter Agnes Kristensson, jag bor här borta på andra sidan den planerade busstationen och vi har två barn som ska börja på lågstadiet i år och nästa år – och jag oroar mig för att deras skolväg ska bli mycket farligare, och att större ungdomar ska börja hänga vid gatuköket som ni tänker bygga där. Finns det inte någon bättre plats för en busstation?”
ReplyDeleteRedan när den arga misstänksamma rösten lämnar anonymitetens skydd så växlar den modus och blir seriösare och mer ansvarsmedveten. Och får samtidigt mycket större chans att bli förstådd av de andra, tysta, mötesdeltagarna.
Där tror jag en viktig punkt ligger.
Du talar om att de som redan känner varandra inte bryr sig om att de presenterar sig med smeknamn. Nämen, det är väl självklart, och inte annorlunda än att Åke Faldemar Lars i Bertilstorp går under ett annat namn hemma i byn än i skatteverkets befolkningsregister. Det utgör ju ingen anonymitet. Det är skillnad på att presentera sig med ett namn som man är känd under (presentera sig i den krets där man är känd alltså) och att uppträda som en man utan förflutet och utan framtid. Den senare är inte särskilt förtroendeingivande.
Därför anser jag att anonymitet utgör ett problem – när seriösa frågor diskuteras.
Men det är ett rent retoriskt problem, som tenderar att gå över när talaren bevisar att det hen säger är värt att lyssna på. Det är fullt möjligt att vara en deltagande röst utan namnbricka, så länge en anstränger sig. Ett bra argument som läggs fram är ett bra argument, trots allt.
ReplyDeleteDet ställer förvisso krav på den anonyme talaren, men det är exakt samma krav som ställs på talare med namnbricka - de måste fånga publikens intresse, välvilja och förståelse. Med en aningen längre startsträcka.
Eller, med andra ord - det är svårare att komma undan med att vara en oartikulerad uppviglare som anonym personlighet, men det är fortfarande precis lika möjligt att göra ett gott intryck genom sina ord. Om en bara tar sig tid att tänka igenom dem.
En bygger sitt eget förflutna som folk kan antingen lyssna eller inte lyssna till. Och om en bygger det genom att framföra onyanserad kritik under elaka former, så får en leva med att bli utslängd från samlingssalen.
I all enkelhet.
Liten korrigering: det är inte anonymitet ("inget namn") som är vanligt, utan pseudonymitet ("påhittat namn"). Anonymitet hittas nästan bara på 4chan och de andra chan-sajterna.
ReplyDeleteDet är en subtil skillnad, men jag är all about those. Väl poängterat. ^^
ReplyDelete