Tweetmaskinen

Inom Informationsbyrån (2.0) har vi ett oerhört underbart begrepp, som vi ständigt använder: tweetmaskinen. Även om det är mer av en metodisk metafor än ett begrepp - och metoden är lika enkel som genial.

Så fort en diskussion får upp farten så bygger den ett eget sammanhang, och genom att referera tillbaka till tidigare sagda saker så bygger den vidare mot nya tankegångar. Tweetmaskinens funktion är att greppa tag i de guldkorn som uppstår av bara farten och tweeta ut dem.

För det mesta genom att någon utbrister "mata tweetmaskinen!", vilket sedan händer genom att någon tweetar ut det med taggen #ib20 och ser hur världen reagerar.

Vad som kännetecknar ett guldkorn är olika från fall till fall, men i och med twitter känsla för kontext (dvs ett gravt tunnelseende och en akut blindhet för allt annat än enskilda paket av 140) så är det vanligtvis i form av antingen korthet i klokhet, eller saker tagna ur sitt sammanhang. Sådant som ser bra, märkligt eller bra märkligt ut i ett tweet.

(Diskussionen om huruvida det gick att utläsa någonting om samtida relationsförväntningar utifrån nittiotalets pojkbandsvideos genererade spektakulärt många guldkorn. Av förståeliga skäl.)

Det subversiva med tweetmaskinen är att det tvingar diskussionen att sprida sig. Det är en slags garanti för att elfenbenstornsfasoner låter bli att inträffa - om kloka, provocerande eller lulziga saker sägs, så är de värda att spridas ut över världen. Och oftare än vi anar så bildas sidospår, deriverade diskussioner och ibland rena dialoger kring det sagda.

Ibland märker vi det inte förrän efteråt.

Ni märker att det här är ett sätt att socialisera diskussionen, sprida den till en större publik och på det stora hela göra världen lite mer spontant kreativ. Syftet med tweetmaskinen är dock inte enbart att skapa intressanta tweets, utan även att sätta myror i huvudet på vårt sätt att se på det här med sociala medier. De används onekligen för att användarna ska kunna vara sociala, men då är det vanligtvis tal om att vara selektivt sociala - socialiteten är villkorad, segmenterad, segregerad.

Men behöver inte vara det.

Jag anar att vi kommer att upptäcka, uppfinna eller appropriera andra, liknande metodiska metaforer framöver. Jag anar också att det är en god idé att dokumentera dem (så som med begreppet politisk feng shui), så att även den överväldigande majoritet som inte var just där just då kan ta del av det hela.

Och, månne, sätta upp egna tweetmaskiner i sina egna gemenskaper. Bara för att se hur långt en tanke kan flyga i dessa nya, informationstäta tider.