En onödig konsekvens

För tid sedan läste jag en underbar text om en student som ville ge igen sin professor för ett dåligt betyg. Den flitige studenten letade och läste och undersökte och vände på ungefär varje blad som professorn någonsin skrivit, tills en dag då hen till sist lyckades hitta jackpoten. Den fredlige, vänlige och till synes oförarglige professorn hade, i sin anarkistiska ungdom, minsann förespråkat terrorism! Och nu var han körd! Hämnden var nära!

När nästa föreläsning var redo att sätta igång och alla höll på att inta sina platser, stormade så den flitige studenten in i salen och utropade - Aha! Se här! Den gode professorn är inte så god som hen säger sig vara, som minsann förespråkat terrorism en gång i tiden!

Professorn, som vid det här laget var mer irriterad över att inte kunna namnet på den triumferande studenten än någonting annat, svarade genom att lyfta ena ögonbrynet och säga: och?

När det efter en stund visade sig vara den enda reaktionen professorn tänkte ge, förvandlades triumf till någonting annat för den stackars studenten. Jag tror er fantasi är stor nog för att känna viss empati.

Jag läste denna korta berättelse i en text av Hans Magnus Enzensberger. Du behöver inte veta vem hen är, men en ungefärlig beskrivning är en tysk motsvarighet till Göran Hägg, fast med lite mer gubbighet. Det hjälper att veta att jag läste den i antologin "Till det normalas försvar", i ett kapitel med namnet "Död åt konsekvensen!". (Eller, rättare, med den andemeningen; det var ett tag sedan, och det finns en gratis länk på lager till den som är först med att påminna mig.)

Det som fick mig att åminnas denna passus (någorlunda) var ett inlägg hos allas vår Emma om det här med att vara konsekvent med sig själv. Om en lever ett skrivande liv så kommer en, förr eller senare, att säga emot sig själv. Ibland för att en ändrat sig, ibland för att världen ändrat sig och, oftare än allt annat, för att en skrivit så mycket att en glömde bort den där saker en skrev för länge sedan och som bara ytterst pålästa beundrare/belackare läser numera.

Förr eller senare blir nu-jaget någon annan än då-jaget.

För professorn är det enklare än enkelt att lyfta egna ögonbrynet och låta inkonsekvensen självdö på eget grepp. Blotta avståndet i tid gör det hela absurt. För oss mer tidsligt lokala personligheter så är det lite svårare att blicka tillbaka och säga "och?" när någon vill påpeka att vi inte säger samma saker som för ett halvår sedan. Nu-jaget kommer trots allt ihåg vad då-jaget tänkte.

Sort of.

Likväl. Den pedagogiska processen pågår ständigt, och vad en än gör så går en omkring och lär sig saker. Och det som utmärker dessa tider av många, snabba parallella kommunikationskanaler är att vi säger väldigt mycket, väldigt ofta och till väldigt många. Det som sägs är förvisso skrivet, men det är skrivet i html snarare än i sten, och om vi råkar skriva någonting under påverkan av ilska, okunskap eller bara ett märkligt sinnestillstånd så innebär inte det att vi alltid kommer att vara arga, okunniga eller på märkligt humör.

Människor, världen och deras omständigheter förändras. Och det blir fenomenalt märkligt att låtsas som att de inte gör det, inte sant?