Marknad vs kulturskapande?

En av de urgamla frågorna när det gäller folk som gör saker (främst artister och konstnärer) är huruvida de bör anpassa sig till marknaden eller stå på sig och göra sin egen grej. Den här motsättningen har etsat sig fast så hårt att det är svårt att tänka på kulturskapande utan att den ploppar upp när en som minst anar det. Å ena sidan den totala sellouten som gör allt för nästa stora gig; å andra sidan den totala konstnären som skapar ren Konst utan att kompromissa med någonting alls.
Det ligger i sakens natur att det senare är mer värderat än det förra.

Det ligger också i sakens natur att det är en urgammal frågeställning, skapad utifrån urgamla föreställningar och anpassad till en värld som på så väldigt många olika sätt inte längre finns. Motsättningen mellan de tu är förvisso allt annat än överspelad, men den behöver tänkas om en smula för att inte börja bli direkt anakronistisk.

Ett exempel på detta är att "marknadsanpassning" på den gamla tiden i princip innebar en anpassning till det fåtal individer som höll i pengarna och distributionsgångarna. När nu kostnaderna för distribution närmar sig noll, blir marknadsanpassning snarare ett direkt förhållande mellan artist och konstentusiaster, mellan författare och läsare, mellan talare och åhörare.

Att envetet göra sin grej och stå på sig gentemot ett fåtal inskränkta individer är en sak, men det översätts inte helt självklart till att samma inställning bör antas mot publiken som helhet. Stoiskt konstnärskap i all ära, men - anledningen till att en sådan behövdes är borta. Det blir en kamp mot väderkvarnar, och i slutänden hämmar det kreativiteten. Eller, i värsta fall, att du misstolkar publikens feedback som en direkt uppmaning att sluta göra det du är bra på.

Mer påtagligt så leder motsättningen oftare än nödvändigt till att ressentiment uppstår. En börjar tänka att de med fler läsare, mer framgång eller bättre rykte per automatik är oförtjänta av det. Framgång och förmåga blir ömsesidigt uteslutande, och det blir omöjlig att se sina konkurrenter som skickliga medspelare. De förtjänar inte sin framgång, de bara låtsas - och den enda anledningen till att de lyckas är att de säljer sig.

En börjar tänka onda tankar, och efter hand smittar de av sig på det en gör. En börjar göra saker för att övertrumfa, sätta dit och komma åt sina inbillade fiender, i stället för att göra någonting utifrån sig själv.

Det är inte helt svårt att hitta exempel på detta. Tänk bara på bloggare och Blondinbella.

Med det sagt finns det ingen anledning att skrota motsättningen mellan sellout och Konstnär helt och hållet. Det finns fortfarande poänger att finna - främst då när det gäller konstnärlig integritet - men att göra det enkelt för sig och använda den i dess färdigformulerade men urgamla form kommer efter hand göra mer skada än nytta.

Livet är en scen, och vi spelar många roller under vår levnads gång. Men hur kul vore det om vi inte kunde hacka manuset lite då och då? Och vilken tragedi kommer vi spela om vi inte gör det?