Den fantasilösa vardagen

En av de stora ironierna med vår samtid är att det för de allra flesta är lättare att föreställa sig världens undergång än en förändring i vardagen. Och då menar jag inte ens världens "undergång" som metafor för en ideologisk, religiös eller teknologisk singularitet som upphäver alla dagens problem och slungar oss in i en ny morgondag, utan hela paketet. Världens undergång, av typen "en enorm sten faller ner från himmelen och dödar allt liv på jorden, KABOOM"-style.

Att det finns filmer på temat underlättar onekligen hela grejen med att föreställa sig dem. Men samtidigt understryker det att det över lag finns en väldigt stor brist på fantasi när det gäller social förändring - allt för stora delar av status quo är skrivna i mental sten för att kunna tänkas bort eller böjas. Vissa nymodigheter har snabbuppgraderats till eviga sanningar, i all enkelhet.

Ett exempel är bilismen. Det gnälls ofta på att bensinpriset höjs, och trenden är onekligen att det höjs. (Jag minns när priset var hälften av vad det är i dagsläget, och jag är fortfarande ung!) Men det är samma slags gnäll som riktas mot vädret - dess funktion ligger mer i att bygga gemenskap med människor i ens omgivning, än i att påbörja ett resonemang som eventuellt slutar i tanken att det en dag kommer att bli för dyrt med bensin i vardagen. Och vilka konsekvenser detta kommer att medföra för ens sätt att leva.

Vi vet att bensinpriset kommer att höjas. Marknadslagarna om tillgång och efterfrågan säger så - efterfrågan kommer att åka något enormt när u-länderna fått upp farten och faktiskt utvecklats, medan tillgången inte kommer att öka i samma takt. (Eller alls, om peak oil-tanken stämmer.) Och du behöver inte ha skrivit en avhandling i tillämpad ekonometri för att veta att när efterfrågan ökar mer än tillgången så höjs priserna. Bensinpriset kommer även framöver att gå upp - utan vare sig konstigheter eller konspirationer, men väl med viss draghjälp av den eviga inflationen.

Bensinen kommer förstås inte ta slut än på ett tag. Det finns, för att använda en teknisk term, massor kvar där nere. Den kommer dock att bli omöjlig att använda till vardags av rent ekonomiska skäl långt innan den tar slut, vilket innebär att den där vardagliga förändringen ligger lite närmare än vi egentligen vill erkänna. Och att den därför också kanske är lite mer omfattande än vad livspusslet vill tillåta en att vilja erkänna.

Now, brutalt mycket av vår vardag baserar sig på att en flotta av oljedrivna fordon baxar omkring saker och ting. Inte minst oss själva - barn ska skjutsas till dagis, mat ska fraktas från affären, våra förhoppningar ska bringas till släktmiddagen för att dö, och så vidare. Men även mer samhälleliga funktioner bygger på en ständig beredskap att transportera saker - främst då mat till affärerna och varor till detaljhandeln, men även ambulanser och andra viktigheter behöver det där svarta guldet för att hända. Att transporter blir dyrare inverkar inte bara på självspäkande storhandlande dagisföräldrar - alla drabbas av att allting blir dyrare.

Till och med cyklister som applicerar politisk feng shui.

Med andra ord - stora förändringar lurar runt hörnet, och det även om vi tänker bort alla sociala och kulturella trender som är i rörelse. Morgondagens vardag kommer att vara oigenkännlig, precis som gårdagens redan är det.

Ändå innehåller sinnesbilden av morgondagen tanken att miljontals människor oförändrat ska kunna fortsätta bilismera till jobbet, till affären, till dagis, till köpcentrat, till bilbesiktningen, till verkstaden - och sedan tillbaka igen, var dag ut och vardag in. I morgon är idag, fast med fler verktyg att möta dagens problem.

Så som, säg, laserskrapor till frostiga bilglas.

Det är lättare att tänka sig en zombieapokalyps än att börja tänka och planera inför en vardag där bilen är ett undantag snarare än den självklara utgångspunkten. Men denna brist på fantasi till trots så finns det ingen anledning att inte börja redan nu - innan glesbygdspolitik övergår från att bli en kreativ utmaning i turistattraherande till renodlad krishantering.

En kris är trots allt en situation där de gamla lösningarna inte fungerar längre. Det blir en katastrof först när de gamla lösningarna används ändå.