Applicerad humanism

Ibland kan jag inte annat än häpnas av idiotin i Piratpartiets politik.

Eller, rättare, dess existens och existensberättigande. Att den finns och kan finnas. Det går bortom outgrundligt, och lägger sig väldigt mycket närmare teoretiskt omöjligt än bara obegripligt när det gäller fattbarhet. Piratpartiet ska inte kunna finnas, och det ska än mindre begå synden att behöva finnas. Hela grejen får en att känna politisk svindel - sen när är det en apart minoritetsåsikt att anse att några tusen års etablerad juridisk tradition ska gälla även idag?

Låt oss ta principen om att inget straff ska utdömas utan lagbrott. Nullum crimen sine lege. En princip som lärs ut under de första veckorna på vilken juristutbildning som helst, och som är lika etablerad som uråldrig inom västerländsk rättsskipning. Varje rättsstat med självaktning har detta som en grundpelare, och så även Sverige.

Så länge du inte är fildelare, ung, sjuk, bilist, hemlös, plankare, fastighetsinnehavare, datorägare, fotbollssupporter, reaggeafestivalbesökare, invandarbarn, missbrukare, drabbad av en sprängande huvudvärk eller potentiellt drogpåverkad, vill säga.

Det följer på sig självt att en rad andra urgamla principer med latinska namn inte längre gäller. Habeas corpus? Pfft! Snart säger du väl att medborgare ska betraktas som oskyldiga tills motsatsen är bevisad också!

Outgrundligheten ligger i att de diskussioner som leder fram till dessa urgamla principers upphävande inte omedelbart greppades i örat och vreds sönder av humorlösa men principfasta traditionalister. Det är en absurd situation att behöva påminna om tusenåriga rättstraditioner (som dessutom fortfarande är gällande lag) - och bli betraktad som en radikal samhällsomstörtare för det!

Kafka roterar numera tillräckligt snabbt för att förse hela Vilhelmina socken med både värme och el genom de kallaste av vintrar. Piratpartiets existensberättigande utgör ingenting annat än en monumentalt katastrof i den konstitutionella förvaltningen av Svea Rike, och det faktum att vi många gånger framstår som kulturella ufon när detta framförs hjälper inte. Att bli alienerad från en kultur genom att hävda dess intellektuella traditioner -

Ur led är tiden, när det är nydanande att vara uråldrig. Och mer än en gång har jag velat vrida armen på en historielös förespråkare av godtyckligare och hårdare tag - ur led.

Jag skrev under en motion till årsmötet, den berömda B12. Dess innebörd är den vrålande ilska som uttrycks ovan, uttryckt i känsloneutrala termer, och syftet med den är att skriva in denna känsla av förvaltningsmässig historielöshet i allt Piratpartiet gör. Det kanske inte verkar så i och med ordvalet - "humanism" är inte direkt ett nyckelord när det gäller att bli associerat till knutna nävar och höjda högafflar - men innebörden är inte desto mindre denna känsla av ett katastrofalt misslyckande på alla fronter när det gäller medborgarrätt. Fast uttryckt i lite lugnare och mindre ursinniga termer.

Det enda sättet att förklara för människor varför det inte är skit samma med rättsliga traditioners upphävande i ett tidevarv där så väldigt många traditioner upphävs, är att föra in samtalet i ett sammanhang där dessa traditioner är så självklara att det krävs lite mer energi att vifta bort dem än idag. Och den här motionen är det första steget i denna process.

Den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den.

Det är inte för inte som historieämnet på de flesta universitet betraktas som ett humanistiskt ämne, trots allt.

Nu ser vi till att få ner det här på officiella partidokument. Sedan greppar vi tag i det svenska rättsväsendet och tvingar det att bli vad det egentligen redan borde vara. En ursinnig påminnelse i taget.