Omedelbart omedelbar

Det finns en lite småkul tradition hos folket i Informationsbyrån, och det är att alla eventuella definitioner av det som för tillfället råkar pågå får en akut teflonbehandling, för att sedan aldrig nämnas igen. Vissa skulle kalla det att använda en överstrykt betecknare, medan andra skulle kalla det att vara för upptagen med att göra saker för att hinna komma ihåg dem.

Den beskrivning som senast ströks var att det som pågick var ett socialt sammanhang som spontangenererar diskurs rörande vissa ämnen i syfte att radikalisera vardagsbetraktelsen som aktivitet. Ungefär som Flashback, men med en medvetenhet om att ett okritiskt och oreflekterat applicerande av postmodernism förtjänar att skällas ut närhelst en motivering misslyckas med att inträffa.

En beskrivning som prompt resulterade i att någon gjorde en distinktion mellan omedelbara och indirekta människor, och därefter vreds diskussionen ganska omgående in på Lacan. Med förutsägbara (dvs långrandiga) resultat.

Kreativt kaos är bara förnamnet. Tricket är att minst någon deltagare tar sig tid att stanna upp och formulera de tankar som råkar uppstå när dammet yr på annat håll.

Just det där begreppet, omedelbara människor, är oerhört träffande. En omedelbar människa är en någon som går omkring och reagerar på saker och ting, utan att för den skull förstå hur, varför eller ens att. Ett uppenbart exempel på detta är en psykotisk ultrarasist som förvandlas till ett brinnande inferno av explosivt våld när någon av fel (eller rätt) etnicitet uppenbarar sig - den där tiden mellan stimuli och respons är noll, omedelbar.

Ett lite mindre dramatiskt exempel är människor som, så fort en text angående ett visst ämne dyker upp, utan vidare sätter igång med att formulera trollkommentarer av standardmodell 1A. Det kan räcka med att ett visst ord förekommer i en bisats - författarens omedvetna stöd för världens ondska bestraffas likväl hårt och omedelbart.

Eller, för att ta ett annat exempel, konservativa amerikanare och socialism.

Now, att bara ha ett nytt öknamn för impulsiva människor är inte särskilt radikalt. (Det skulle, om möjligt, få en att tänka mindre på vardagen, vilket är motsatsen till att tänka mer på den.) Det radikala i mänsklighetens omedelbarhet ligger i att ingen kommer undan. Ingen. Vi går alla omkring och reagerar omedelbart på världen utan att egentligen veta hur, varför eller ens att. En väldigt stor del av det vi går omkring och tänker till vardags är egentligen inte tänkande alls, utan bara samma gamla samma gamla inövade omedelbarhet som upprepas varje gång vi gör saker och ting. Tiden mellan stimuli och respons är vanligtvis lite mer omedelbar än vi egentligen vill erkänna.

Hela grejen med att säga att det finns omedelbara och indirekta människor är något av en kuggformulering, utformad för att omedelbart få dig att tänka att - aha, jag är minsann inte omedelbar, som den där misstänkt överdramatiska superrasisten!

Huvudvärksframkallande, inte sant?

Det ligger i sakens natur att vi som är politiskt aktiva måste ha de mest omedelbara människor i åtanke när vi gör saker. Det räcker med att bara en liten andel av våra potentiella väljare ska missförstå någon aspekt av en nyans och sedan omedelbart kasta sig över sina bloggar, twitterkonton och andra virtuella instrument av imagebaserad massförstörelse för att katastrofen ska vara framme. Att tänka efter före är en dygd som med viss omedelbarhet förvandlats till en nödvändighet.

Att våra konkurrenter använder sig av precis samma princip, och lite småcyniskt slänger ur sig ytterst omedelbara begrepp som får de flesta att reagera helt uppåt väggarna för att motivera sina mer eller mindre välgrundande förslag, hör nästan bara till. Det är lättare att övertyga människor om någonting när de är fångade i ett omedelbart ögonblick av rädsla som måste åtgärdas NU, trots allt.

Så. Vad gör vi nu?