Klass, interludium: Barnfattigdom

Det är fortfarande lite Bourdieu kvar i min masterplan för de häringa klassinläggen, men inte mycket. I och med att nästa inlägg tycks ta lite tid på sig (jag skyller på att någon tjuvhåller på en viss biblioteksbok), så kommer vi undan med ett mindre mellanspel så här i väntans tider.

Det vanligaste klagomålet som dykt in hittills har varit bristen på konkreta tillämpningar. Det är all well and good att bygga (eller rekonstruera) en smula teori, men verkligheten! Hur drabbas den?

För länge sedan hade jag skrivit att verkligheten drabbas av teori genom att konstrueras och rekonstrueras via den, och att "verkligheten" är något av en biprodukt av ens sätt att se på världen (ja, till och med att slå tån i tröskeln kan uppfattas olika. Men. Verkligheten kallar, och det genom fenomenet barnfattigdom.

Det första en tänker på när en hör ordet "barnfattigdom" är förstås brist på pengar. Det ligger inbakat i begreppet fattigdom. Som synes från de tidigare inläggen så går det - utan att förringa att det lever barn på marginalen - även att tala om andra sorters fattigdom, i andra kapitalformer. Vissa mer obehagliga än andra. Särskilt som allt tal om barnfattigdom omedelbums för tankarna till att det är föräldrarnas fel. (Vilket det kanske eller kanske inte är - döm ingen på förhand, och helst med försiktighet i efterhand.)

En av de obehagligare fattigdomarna att tala om är kulturell fattigdom. Särskilt hos barn. En vill inte gärna säga att barn är okultiverade och, well, okunniga, men det finns ändå en sådan kategori barn.

Socialt kapital är mindre problematiskt. Den där skillnaden mellan populära och opopulära barn är ju trots allt någonting som går igen i många böcker och filmer.

Symboliskt kapital är, allt som oftast, knutet till vad föräldrarna är och gör. På den gamla tiden var prästbarn någonting speciellt; numera är det lite mer invecklat, men kan vanligtvis knytas till ens bostadsort. Jfr nedan.

Lingvistiskt kapital är knivigare, i och med att det är så tätt sammanknutet med både klass och etnicitet. Ingen förnekar att över- och arbetarklassbarn har olika sociolekter, men det blir svårt att hålla publiken när en påpekar att invandrartäta bostadsområden (så som mitt Brickebacken - det ligger på rrr:et) har andra sätt att tala än etniskt homogena sådana. Vilket ger olika intryck, beroende på var på axeln klass/etnicitet det talade hamnar.

Utbildningskapital är ständigt på tapeten - Zaremba skrev nyligen på temat fattiga barn i det här avseendet. Eller, månne, fattiga skolor - det är svårt att dra gränser. Vissa barn går i goda skolor och får goda betyg; andra i sämre med sämre. Och de senare får, enligt lagen om informell stratifiering, ändå sämre betyg även om de får identiska betyg som de förra.

Det finns som synes ett otal sätt att beskriva hur barn är fattiga. Och, omvänt, även rika. Jag vidhåller att det hjälper att kunna se fattigdom som någonting lite mer komplicerat än att bara ha mindre ekonomiskt kapital investerat i ens vardag. Fattigdom kommer i många former.

Now, det övergripande temat i den här serien är ju att det digitala kapitalet ställer relationen mellan de andra kapitalformerna på ända. Jag undrar dock om inte digital fattigdom bara gör de andra formerna av fattigdom mer påtagliga och mer svårfrånkomliga. Det är enkelt att bygga socialt kapital med hjälp av digitalt sådant; men i en värld där alla andra planerar saker via Facebook är den som står utanför mer ensam än någonsin.

Som sagt, ett kortare mellanspel. Det går att skriva ett helt inlägg på varje slags fattigdom, men jag anar att vi behöver röra oss framåt för att inte fastna i ett evighetsprojekt. Perpetuum immobile.

Bara lite Bourdieu kvar nu. Sedan går vi vidare. Du finner resten av inläggen i serien här.