Spotify, my love!

Det är inte utan att Spotify lyckats skapa rubriker och skaffa uppmärksamhet på sistone. Mest negativ - den planerade avvecklingen av gratistjänsten ses inte direkt som höjden av framgångsrik kundkontakt och effektivt byggande av välvilja.

Jag använder ytterst sällan programmet, erkänningsvis. Detta trots att jag haft en gratisinvite sedan tids gryning. Anledningen ligger dels i att "hitta nya saker"-faktorn är smått obefintlig, och för att "hitta gamla saker"-faktorn också är det. Mina gamla favoriter gör sig icke besvär, och mina nya gör det inte heller. Att helt enkelt trycka "välj random låt" och sedan låta slumpen avgöra om det blir Elvis, Kent eller Jokkmokks-Jokke är inte heller ett alternativ.

(Jag föredrar Foobar2000, av anledningar som kan summeras i att kunna trycka "spela random låt" vad jag än gör annars. Globala hotkeys är min vän.)

En av de funktioner som jag trots allt kan se användbarheten i är förmågan att kunna skicka musiklänkar till folk. Det är smått genialiskt - skicka, klicka, lyssna. Dels undanröjer det behovet av att förklara hela "men den där låten du vet"-komplexet, och det gör det lättare att få folk att faktiskt ta till sig ens musiktips. När saker förenklas så händer de oftare, och en sak jag gärna ser är att människor delar med sig mer av sina musikaliska preferenser. (Även om detta inte nödvändigtvis innebär att jag vill se Juholts Spotify-listor. Ever.)

Denna enkelhet har gjort det till något av en självklarhet att folk gör det stup i kvarten. Jag ser lite då och då unga förälskade tu som skickar lagom romantiska låtar mot varandra, ackompanjerade av orden "jag tänker på dig". Och varje gång ser jag också namnet Spotify.

Framgångsrik kundkontakt och effektivt byggande av välvilja indeed.

För tid sedan spontanuppstod en morgondiskussion på Twitter med taggen #konverseramedlåt, som var precis vad den låter som. I stället för korta, snärtiga infall så skickade vi låtar mot varandra, och diskuterade diverse mer eller mindre uttalade samhällsfenomen genom ett otal musikaliska utfall och kontramelodier. Förvisso använde vi Youtube som medium, men ni känner igen principen.

Det är egentligen en något undervärderad form av konversation. Om en övar upp sina musikdiskursiva muskler så kan en säga en hel del. Eller, lite mer omedelbart, så kan en försöka peka ut någonting som liknar ens nuvarande sinnesstämning. Vilket, i mitt fall, vanligtvis är någonting av det lugnare slaget från Dead Can Dance - Severance, Xavier, How fortunate the man with none, Spirit eller, oftare, den lite mer melankoliska The carnival is over.

Jag tar mig inte allt för ofta tid att berätta för världen att mitt deafultläge ligger därikring. Redan där har vi ett användningsområde.

På tal om ny teknologi och användningsområden så har det blossat upp något av ett fracas rörande användandet av Twitter. Den korta sammanfattningen är att vissa parter liverapporterar från diverse överläggningar om saker och ting på utskotten, och den lite längre efterdiskussionen gör inte direkt underverk för mitt standardläge av melankoliskt vemod.

Det får mig mest att känna mig gammal i förtid. I de blindas rike är den enögde kung, och trots att jag fortfarande räknas som en ur dagens ungdom så för hela diskussionen in mig på tankespår om att saker och ting egentligen är anpassade för någon yngre än mig. Att folk kan bättre, men aktivt låter bli för att inte råka säga saker som går över huvudet på folk.

Likt en sång till visdomen.

Jag tror nog jag håller fast vid den där känslan. Att vi kan bättre.

Vi har nog bara inte tänkt på det än.