Res publica - om publiker och läsare

Det finns en sak som förenar alla författare, må de vara moderna eller antika, digitala eller analoga, höger eller vänster, och det är att vi lite då och då tröttnar på våra publiker. Inte nödvändigtvis våra läsare - att läsa och att vara publik är olika saker - utan den där samlingen människor som insisterar på att finnas i ens texters närvaro, hur en än gör.

Det gamla skämtet om att politiker inte bör byta politik utan snarare byta folk har något av en grund i denna trötthet.

Vi bloggare har också våra publiker. De flesta säger ingenting för det mesta, utan visar sig bara i form av besöksstatistik, inlänkar och det alltid lika välkomna ordspridantet via ansiktsboken eller twitter. Ett fåtal flattrar, ett lite mindre antal gör sig besväret att kommentera. (I alla fall för oss som är brutalt diktatoriska i våra kommentarsfält. Eller, enligt vissa, lämnar sina stackars läsare utmattade på andra sidan textens läsning.)

Kort sagt - läsarskaran är långt större än den skara modiga eller övermodiga samling individer som ger respons på ens alster, publiken. Vissa bloggare har en oproportionerligt stor läsarskara i relation till sin publik, vilket kan leda till att den något ironiska situation där tusentals läser någonting men bara fem kommenterar uppstår. Andra har en publik som, på egen hand, lyckas ta ordet från läsarskaran och få delen att framstå som helheten.

Så som, inte helt sökt, hos den gode Hax. Jag anar att hen tröttnat något oerhört på sin publik i dagarna, och det med fog så det räcker och blir över - kommentarsfälten under vissa av de senare inläggen är the stuff of legends, och den som ger sig i kast med att läsa dem tappar väldigt snabbt tron på hela grejen med människans rationella grundvalar och förmåga till kommunikativt handlande. För en retoriker är det en tour de force i dålig smak, och för en trollskolastiker så finns oroväckande mycket att hämta - särskilt i avseendet "du trollar"-trollande. (En efterklok fråga är varför de anonyma kommentarerna inte stängdes av redan under dag ett - men men, efterklokhet hjälper bara om en tänker efter före.)

Att beskedet "fuck this, jag byter publik" kom var inte helt oväntat, således. Och förståeligt -  med en sådan publik skulle Habermas själv tröttna och börja läsa Nietzschetexter om övermänniskor i stället, som motbalans och generell överlevnadsåtgärd.

Still. Det fåtal individer som utgör publiken är just det, ett fåtal, och det stora flertalet i läsarskaran har av olika anledningar hållit sig utanför det hela. (Vissa lär till och med bli introducerade till det hela genom den här texten - särskilt de som läser baklänges via RSS.) Läsarskaran är alltid större än publiken, och närhelst någon ställer sig och gapar så går ett större antal undan och gör någonting annat i trevligare sällskap - vanligtvis de mer nyanserade läsarna, som redan på förhand tröttnat på allt vad småsint högljuddhet heter.

Med tanke på att det börjat ploppa upp utrop av typen att den högljudda minoriteten är representativ för den lite större och mycket tystare majoriteten pirater lite varstans, så känns det som att det behövs någon som gör sig till en smula genom att tala för alla tysta pirater där ute. Som påminner om att, ey, Piratpartiet är större än ett kommentarsfält eller ett gäng bloggar, och medan hela den här fadäsen pågått så har valkampanjen i Västra Götaland fortgått, de inledande stegen av första maj-demonstrationer an/samordnats runt om i landet (bland annat i Linköping, där #pporu kommer att närvara) och tusentals andra samtal pågått i relativ tysthet.

Vanliga människor som gör vanliga saker för att förhindra att en ovanligt aggressivt hållen politik med tiden ska bli mer human, och som är lite för trötta för att orka bråka med varandra. Det är inte så att det finns en brist på saker att bekämpa, som en klok någon en gång sade. Och de allra flesta, däribland jag, är av åsikten att den gode Hax fortfarande är både god och fenomenal, även om vi aldrig riktigt fick läge att säga det mellan varven.

Och/eller är lite för artigt lågmälda för att kunna göra sig hörda.

En av fördelarna med att författarblogga är att en genom statistikverktygen kan se att ens läsarskara är brutalt mycket större än de som tar modet till sig att skriva till en. Det är en påminnelse om att världen är större än en tänker att den är.

Månne behöver sådant påminnas om lite då och då.