Solidaritet under belägring

Jag följer Planka Göteborgs flöde om biljettkontrollanter. Inte för att jag bor eller är särskilt ofta i Göteborg (eller ens hittar utanför centrum, för den delen), utan för att påminna mig själv om att den samordning som pågår faktiskt pågår. Spontana, frivilliga människor hjälper andra människor de inte träffat och förmodligen aldrig kommer att träffa att få en lite mindre ångestfylld vardag. Det är en glädjande syn, varje gång.

Den där samordningen är också ett tecken på att det finns en rudimentär beredskap för att mobilisera ifall saker skulle råka gå för långt. Det rör sig förvisso om en väldigt låg grad av koordinering, men den finns där - och beredskapen att ta aktion på den finns också, i egenskap av att det kan underlätta ens omedelbara något oerhört att vara uppmärksam på de meddelanden som droppar in.

Sakta men långsamt sätter sig medborgarna in i en belägringsmentalitet. Det offentliga rummet är inte offentligt; den som avviker från normen kan råka illa ut. Särskilt i just Göteborg, där biljettkontrollanterna har ett rykte om sig att använda kreativa tolkningar av sitt mandat för att statuera exempel.

Normen här är inte att ha biljett; normen är att ha råd med den.

Det där flödet är ett tecken på solidaritet. Men det är ett tecken på en solidaritet som enbart och endast kan finnas när ett diffust "vi" enas mot ett lika diffust "de". Plankare är vanligtvis inte negativt inriktade mot de konkreta människor som råkar befinna sig i kollektivtrafiken; inte ens kontrollanterna, om de är professionella och gör sitt jobb snarare än Spårvagnsrambos. "De" är snarare "mannet" (man ska), och den solidaritet som uppstår sker mellan sådana som har hört detta "man ska" till döds, och av olika anledningar antingen inte kan eller vill uppfylla detta.

En ironisk sak med "man ska" är att det så enkelt förvandlas till "varför ska" av de som anpassat sig till den konstanta uppmaningen. "Man ska ha råd med biljett; varför ska jag ha sympati med de som inte har det?"

Denna övergång från uppmaning till ifrågasättande leder ofta till handling. Fler kontroller, högre böter, övervakningskameror, mindre tolerans, kartläggningar, svartmålningar - i många konkreta fall rent våld.

Hur känns det att åka till jobbet och veta sig vara en modern, samtida paria?

Jag följer Planka Göteborgs twitterflöde om biljettkontroller. Inte för att jag bor eller är särskilt ofta i Göteborg, utan för att det påminner mig om att vardagen är lite mer komplicerad än vad den konstanta uppmaningen att ta i med de hårdare tagen vill utmåla den som. Och för att påminna mig om att solidaritet under belägring är en företeelse som inte ska vara vardag i det land jag vill bo i.