Selektiva medborgare, selektiva medborgarskap

Via J-O läser jag att Danmark, i en akt av semantisk akrobatik som får teologi att framstå som en nybörjarsyssla, tänker göra betalteve av en public service-kanal.

På riktigt. Public service-betalteve.

Now, det är ett otal år sedan jag slutade titta på teve, men det känns ändå som att själva grejen med public service rent definitionsmässigt är motsatsen till betal-. Det ligger lite i sakens natur - helt plötsligt uppstår en kontraktssituation mellan stat och medborgare, där den senare aktivt måste betala den förra för att service ska hända. Att denna service är tillgänglig för allmänheten - public - är inte riktigt detsamma som att vara public service, utan snarare någonting som närmare kan beskrivas som en marknadsfördel.

Det hela blir mycket märkligt mycket fort om en börjar tänka på det. Selektiv public service, närmast.

Det finns ett sätt att komma förbi märkligheterna, och det är att hålla stenhårt fast vid definitionen av public service, och i stället omdefiniera publiken, allmänheten. Genom att i ett enkelt svep omdefiniera allmänheten från "det stora flertalet som råkar befinna sig" till "de som betalar", så går det att fortsätta hävda att allmänheten gynnas av att service inte inträffar.

Vilket, som sagt, är ett ordvrängeri som får Teodicéproblemet att framstå som en fixad biff.

Ett lite mindre tungvrickande sätt att ta sig förbi märkligheterna är att helt enkelt skippa public service-charaden, och erkänna att staten framöver kommer att vara en kommersiell aktör på den danska tevemarknaden. Det gör livet lite lättare för allmänheten, och gör lite mindre ont i huvudet än att försöka få två defnitionsmässigt sampolade magneter att kramas där inne.

Två problem uppstår av detta. Det ena är att det helt plötsligt finns en public service-kanal mindre i teveutbudet, med allt det innebär. Det andra är att det till synes är både görbart och enkelt att förvandla allmännyttigheter till kommersiella projekt, vilket bådar illa för olönsamma men brutalt samhällsnyttiga allmänningar.

Vägar är, exempelvis, nyttiga men inte helt billiga. Att föreslå att göra sådana till en selektiv public service var i de längsta av tider ett omöjligt projekt, men vägtullar är numera vardag. Fria universitetsutbildningar har likaledes varit både nyttigt och internationellt prestigehöjande, men kommer till hösten av avgiftsbeläggas för internationella studenter. Och så vidare.

Frågan är hur lång tid det kommer att ta innan den selektivt utvalda allmänheten kommer att vara norm. Vad sägs om en poliskår som bara beskyddar arbetande och/eller betalande personer? Ett utbildningsväsende som bara tar in de barn som visar tecken på begåvning? Ett rättsväsende som inte bryr sig om fattigare människors likhet inför lagen? En sjukvård som inte skickar ambulanser när vissa personer ringer?

Jag bryr mig inte särskilt mycket om television, och anser i all ärlighet att det vore en samhällsförbättring och kulturell välgärning att göra oss av med de medievanor som kretsar kring dumburken. Men när en börjar göra märkliga manövrar med definitioner av saker så som "allmänheten", "medborgarskap" och vilka som egentligen utgör statens subjekt, så är vi ute på tunn is.

Vem är den däringa staten till för egentligen? Och om det helt plötsligt visar sig vara någonting annat än befolkningen - vad ska vi då med den till?