Att komma till tals

Jag börjar få in vissa irriterade (icke att förväxla med irriterande) reaktioner på att Svpol domineras av, well, mig och mina konservativa tyckanden om saker och ting. Vilket är begripligt, eftersom jag i viss mån delar irritationen rörande min överrepresentation. Det jag inte begriper är dock den reaktion som mitt standardsvar ger. Mitt standardsvar är att det bästa sättet att få mig att sluta hålla låda är att knuffa ner mig från den, och att ett snabbt mejl kan åtgärda problematiken i ett redaktionellt svep.

Standardsvaret är någon version av att - ehm, alltså, ärs, ömh, due, det var inget.

Antingen så har jag gjort det till en vana att klubba folk i huvudet med en inkluderande praxis, eller så gillar människor att ge uttryck för missnöje mer än att ge uttryck för sina politiska bevekelsegrunder. Eller så försöker de artigt säga att de inte har tid att skriva saker.

Det senare är fullt begripligt. Vardagen är någonting av en bitch, och tillåter en inte att stanna upp för att beskriva exakt hur mycket av en bitch den är. För att inte tala om att få till en knorr på slutet om varför. Upptagenheten är en arvedel och/eller en livsnödvändighet.

Vilket är anledningen till att vi numera tar emot texter i form av redan publicerade blogginlägg. Det kan tyckas märkligt, men tänk så här - det finns tusentals bloggare där ute, som alla förmodligen skrivit minst ett inlägg som de går omkring och är stolta över. Och som, förmodligen, inte får fler än ett par läsningar i veckan från ihärdiga googlespindlar.

Det är något av en underexponering av nämnda inlägg. Särskilt som de förmodligen innehåller visdomar som folk skulle må desto bättre av att läsa än idag.

Kombinationen förväntansfull publik och underexponerade texter borde kunna användas på något sätt, inte sant?

Jag skulle på rak arm kunna börja peka ut folk - typ Gun, Joshen, Livbåten, Tianmi, Trollhare, Mary, Amanda eller varför inte halva Netroots - som utan problem kan leta i sina samlade verk efter en text som kan putsas upp och stå pall för ytterligare en läsning. Det finns gott om goda bloggare där ute, och det vore bortom mig att vilja rangordna dem.

Däremot ligger det närmare att bjuda in dem. Det enda som behövs är självförtroende, trots allt.