Tjuvar, snyltare, parasiter!

Jag måste tillstå att jag har tröttnat på den snyltarmentalitet som brett ut sig över landet de senaste årtiondena. Den har inte bara brett ut sig - den har etablerat sig, byggt bo, öppnat filial och bildat franchiseverksamhet. Vart jag mig än i världen vänder så står där någon som försöker försnilla av mitt hårda arbete, och när jag försöker påtala det orimliga i situationen får jag höra att det är min inställning till världen det är fel på.

Min! Som om det vore en synd att påpeka skillnaden mellan mitt och ditt, rätt och fel!

Och det finns ingen brist på sätt som dessa snyltare säger att jag har fel. Feministerna är snabba på att påpeka att jag utnyttjar könskontraktet för att få otillbörliga egna fördelar, och att det är orätt att inte dela lika med de förfördelade. Antidiskrimineringsaktivisterna är ännu snabbare att påpeka att jag tänker för lite, och att jag borde kompensera för min dumhet. Och medan jag står och förundras över hur många fel jag kan begå utan att göra någonting särskilt så står jag i vägen för den enda handikappsanpassade utgången, och bannas obönhörligen för mitt överanvändande av det gemensamma rummet.

När jag så försöker påpeka att det var jag som byggde rampen till nämnda utgång så kommer piraterna - snyltarkungarna från piratpartiet, I say! - och hugger huvudet av mig verbalt för att jag inte byggde enligt öppna planlösningar med etiska byggverktyg. Och eftersom jag byggde den av trä och stål snarare än av lego som kan plockas isär och sättas ihop igen efter egna önskemål, så går de på extra hårt eftersom jag använder låsta strukturer snarare än svärmande antihierarkiska metoder.

Och jag som i min enfald trodde att hela grejen med ramper var att utplåna klara och tydliga hierarkier. Jag har tydligen fel.

Och efter att feministerna, antidiskrimineringsfolket, handikappsombudsmännen och piraterna tagit var sitt tionde, kommer socialdemokraterna och säger att jag betalar för lite i skatt. Och efter det moderaterna, som omprioriterar sina komplicerade subventioneringar från mig till andra för att jag genererar för lite i vinst. Följt av miljöpartiet, som vill placera mitt huvud på ett enhörningshorn för att jag en gång i tiden liftade med en bilist. Men inte efter att sverigedemokraterna spetsat samma huvud på en midsommarstång för att jag hälsade på en muslim.

Alla tar de var sin liten del av kakan.

Och kristdemokraterna undrar varför jag inte har råd att vara i kyrkan på söndagar. Även om de får ett katolskt ryck lite då och då och låter mig vara ensam i min ångest.

Men värst av alla är Informationsbyrån i sin nya form. De anser att inte bara feminister, antidiskrimineringsfolk, handikappsombud, pirater, sossar, borgare, miljönissar, nationalistnissar, enhörningar, kristna och deras mostrar ska snylta på mig, utan att bokstavligen ALLA ska göra det! Medborgarlön! Pah! Det kostar väl säkert...

Mindre ångest än allt det där andra tillsammans! Och mindre i reda pengar också! Generellt snylt kostar mindre än selektivt snylt!

Och dessa onda varelser har övertygat mig om att det är bättre med ett snyltande av rampmodell än av trappmodell. När snyltet är organiserat hierarkiskt så är det ojämlikt och orättvist per default; när alla snyltar lika mycket så är det förvisso fortfarande snyltande, men det blir inte lika mycket av den där självgoda "jag har rätt eftersom jag är rätt"-mentaliteten.

Katolikerna hade nog rätt idé ändå. Ett allmänt avlatsbrev, för att garantera mina synders - och de är som synes många! - förlåtelse, och för att garantera mina medsnyltares vardag.

Fast, näh.

Jag satsar nog i stället på den hierarkiska snyltarmodellen. Och när min dag att bli en parasitär del av samhället kommer, så kommer jag att snylta så hårt av den gemensamma kakan att jag kommer att framstå som ett paradigm av flit i mitt oförtjänt välförtjänta välstånd.

Och sedan kommer jag att kräva mer. För det är jag värd.