Klass, del VII: Om fackföreningar

En av fackförbundens stora bedrifter var att de gav vanliga människor tillgång till socialt och symboliskt kapital. Det är en sak att sätta sig upp mot en arbetsgivare på egen hand - det är en helt annan att göra det tillsammans med en enad front av medarbetare. Det är också en viss skillnad mellan att vara en vanlig uppkäftig arbetare och att vara fackets utsedde representant.

Om vi vill förenkla fackets historiska innebörd en smula så kan vi säga att det är en omdistribuering av makt från innehavaren av ekonomiskt kapital till organiseraren av socialt (och därtill följande symboliskt) kapital.

Det här är egentligen inga överraskningar. Den som känner till ens ett uns av fackföreningarnas historia känner till den här övergången från enskilda maktlösa arbetare till organiserade och inflytelserika samarbetsorganisationer. Syftet med att tala om det hela i termer av kapital är att påvisa att det är mindre komplicerat än det verkar, och att kapitalmetaforen kan användas precis hur metaforiskt som helst.

Så här lite närmare samtiden så har fackföreningarna blivit lite mindre relevanta på arbetsmarknaden. De har inte försvunnit, men i och med att allt fler har jobbsituationer som är motsatsen till de långvariga relationer där stadiga överenskommelser och långsinta samarbeten inträffar, har det blivit desto svårare för facken att hävda sin/din rätt. Tillfälliga projektanställningar och komplicerade outsourcingssituationer skapar ytterst individualiserade arbetssituationer, och där fackens styrka ligger i deras kollektiva natur, svarar en allt mer överrationaliserad arbetsmarknad genom mindre av både kollektiv och natur.

Vi skulle kunna föreslå att en lösning ligger i att försöka återgå till en mindre fragmenterad arbetsmarknad och på så vis återupprätta det kollektiva förhandlandets status som maktfaktor. Vilket skulle vara vägen framåt om vi levde 1981 och vi saknade andra alternativ. Så här trettio år senare så känns det som en plan att erkänna att världen faktiskt har förändrats, och att den förenklade övergången från pengamakt till kollektiv makt tillbaka till pengamakt också är något förlegad.

Jag vill i stället hävda att det digitala kapitalets intåg i sammanhanget gör facket lite mer decentraliserat. Det är inte det att facken som kollektiva förhandlingsorgan försvinner, men den enskilde arbetstagaren behöver inte längre gå till facket för att få hjälp och upprättelse i händelse av ojusta arbetsvillkor. Det räcker med att gå till Twitter och bloggosfären för att snabbt bringa missförhållanden i rampljuset, och i takt med att arbetsgivare (och/eller deras PR-avdelningar) börjar inse detta, desto större avskräckande effekt har blotta potentialen till en [arbetsgivar]-gate gentemot den som funderar på att snåla in några procent på arbetsvillkoren.

Detta leder förstås till en intressant nygammal utveckling - att människor med mycket digitalt kapital aktivt utestängs från vissa arbetsplatser, så som ett medlemskap i en fackförening på vissa håll medfört ett automatiskt borttagande från listan över potentiella nyrekryter. Att ha anställda som kan springa till facket och gnälla är ett irritationsmoment en gärna slipper; att behöva oroa sig för vad allmänheten råkar tycka om ohemula rutinändringar är likaså ett bekymmer som gärna får hända någon annan.

Det som gjorde facken så effektiva var att det i princip blev omotiverat svårt att enbart anställa facklösa personer. Det behövde inte ens arbeta någon fackligt anställd person på ens arbetsplats för att fackets närvaro skulle göra sig påmind - kollektivavtal är normerande så det räcker och blir över. Att säga att facken uppnådde en kritisk massa är förvisso en enorm förenkling, men det är nära nog.

På samma sätt kommer det inte att fungera i längden att utestänga bärare av digitalt kapital från arbetsplatser. Det kommer helt enkelt finnas för många twittrare, bloggare och nätnärvaror av rang för att kunna bli av med allihop. Här är termen kritisk massa desto mer passande, eftersom det redan idag gäller att alla, deras mostrar och förmodligen även deras husdjur har någon form av onlinekommunikation på gång. Och som vi lärt oss från Klamydiabrevets plötsliga berömmelse så behövs det ingen superplanerad detaljkoordinerad brontokampanj för att hamna i rampljuset - det räcker med att lyckas hamna i någons blickfång och sedan bli uttweetad (och retweetad) för att få effekt.

Månne kan vi säga att sociala medier är den nya tidens kollektivavtal - håll dig inom de rimliga arbetsvillkorens gränser, annars kommer konsekvenser att inträffa. Och de kommer förmodligen vara dyrare än de futtiga ören som sparades in på att inte köpa den där extra skyddshjälmen.

Det kommer att bli fenomenalt intressant att se hur det här utspelar sig framöver. Jag anar att sådana felsteg som att sparka folk på grund av att de har fel profilbilder på Facebook (vilket, ironiskt nog, är ett tecken på att en har för lite digitalt kapital) kommer att bli lite vanligare under en period, och sedan avta i takt med att arbetsgivare blir yngre. Samtidigt anar jag en liknande trend för oss som har ett modicum av diskursivt punch i och med våra bloggar - ett visst motstånd i några årtionden, men mindre och mindre ju större den sociala verklighet vi kallar internet blir.

En sak är säker. Tiden då det går att kalla det som sker på internet för en ankdamm utan konsekvenser för det så kallade verkliga livet håller sakta men vrålsnabbt på att hamna bakom oss.

Detta är del sju i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här.
Tidigare delar:
1: Kulturellt kapital 
2: Begreppet habitus
3: Det mytologiska klasslösa samhället
4: Socialt kapital
5: Kapitalbegreppet som sådant
6: Kapitalbegreppet som metafor och verktyg