Klass, del IV

Ett genomgående tema i de tidigare inläggen - för att inte tala om i förorden - är att de nya kommunikationsmöjligheterna och -teknologierna kommer att möblera om i folkhemmet och renovera klasstrukturerna en smula. Vilket förstås är ett uttalande som i dagsläget tycks tas mer eller mindre för givet - saker förändras, och att försöka säga att saker och ting är desamma som för tjugo år sedan låter sig inte göras utan närmast teologiska argumentationskrumbukter.

Den stora anledningen bakom förändringen ligger i den omdistribuering av socialt kapital som skett. Att få kontakt med människor är all makts moder - särskilt om vi följer Foucaults tänkande att makt alltid uppstår i relationen mellan människor.

Förr var det något av en plåga att träffa nya människor. Det var antingen en synnerligen medveten ansträngning att slå sig in i ett nytt socialt sammanhang eller slumpens försorg som förde en i kontakt med användbara och intressanta människor. Standardläget var att hålla sig till den umgängeskrets som redan var etablerad, och att introducera nya människor i ens tillvaro var en komplicerad och energikrävande procedur.

Att säga att den social mobiliteten var låg är lite missvissande, men den var låg nog för att göra den till ett effektivt hinder för klassresande. När ens umgängeskrets primärt består av människor från ens egen socialgrupp uppstår inte direkt några omedelbara uppmaningar att utveckla ett annat habitus än samma socialgrupps. En blir som en umgås, och en umgås som en är socialt determinerad att bli; och detta än mer som nya människor inte dyker upp annat än i undantagsfall.

Numera är det inte helt svårt att lägga till någon i sin tillvaro. RSS- och twitterflöden håller en uppdaterad på vad personen i fråga tänker och sysslar med just i dagarna, och ens sociala intryck kan således variera och varieras med ett klicks enkelhet. Nya människor kräver en bråkdel av den tidigare energikostnaden, och tricket blir snarare att hitta rätt än att hitta nytt.

(Foto: Alex Newson)

Detta för med sig oerhörda konsekvenser för vanliga människors sociala kapital. Helt plötsligt blir det möjligt inte bara att nätverka med the movers and shakers - det går också att bli en sådan, utan att för den skull befinna sig i den fysiska miljö som dessa med nödvändighet befann sig i förr i tiden. Om vi så vill så kan vi säga att det krävs lite mindre kulturellt kapital för att få tillgång till de sociala arenor där de betydande konversationerna tar plats.

Vilket då innebär att det helt plötsligt blir möjligt för vanliga människor att ta ton och aktion utan att behöva göra komplicerade sociala manövrar, affischera halva stan med inbjudningar i hopp om att tre personer kommer - eller, förvisso, lämna sitt vardagsrum.

Detta är förstås ingen nyhet. Varje inlägg som någonsin skrivits om sociala medier inleds med någon generell formulering av typen "aldrig har det varit lättare att prata med folk". Anledningen till att detta blir relevant i en samtida klassanalys ligger i det att de gamla sociala sammanhangen där social förändring inträffade inte längre är de allenarådande sammanhang där saker händer. Habermas borgerliga offentlighet - som i all sin öppenhet uteslöt kvinnor, barn och andra mindre bemedlade - kan utgöra en slags paradexempel på detta; viktiga saker diskuterades, men tillträdet till diskussionens arena krävde en inte helt lättöverkomlig summa både ekonomiskt och kulturellt kapital.

Med Foucault i bakhuvudet - dvs att makt är någonting som uppstår så fort människor pratar med varandra - innebär detta nya och demokratiserade former av maktskapande. Varje twitterentusiast sitter i sin egen franska salong, och varje bloggare är sin egen publicist.

Givetvis är den omedelbara invändningen mot det ovanstående att inte allas twitterflöden är lika intressanta, att inte allas bloggar får lika många läsare som Blondinbellas, att den demokratisering av maktskapande som inträffat kanske inte riktigt är helt jämlikt fördelat. Alla föds nakna, men klassamhällets nya kläder har precis lika stora praktiska konsekvenser som de gamla.

Om än med andra förtecken.

Detta är del fyra i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här, del ett om kulturellt kapital här, del två om begreppet habitus här. och del tre om det mytologiska klasslösa samhället här.