Anomi

Jag har inget annat väl än att ge Jan Hjärpe en eloge för sitt heroiska försök att sätta helgens bomdåd i en sociologisk kontext. Det är helt i linje med Krassmans uppmaning till eftertanke, och eftersom jag anser att sharing is caring så finns det egentligen ingen anledning att inte låta sig inspireras och lägga fram samma poäng en gång till.

Något omformulerad, då. Förstås.

Det Hjärpe beskriver är egentligen ingenting nytt. Redan för hundra år sedan beskrev Durkheim fenomenet anomi, vilket är sociologiska för "extrem osäkerhet", "normlöshet" eller "grav existentiell vilsenhet". Nu garanterar förstås inte ålder att gemene man faktiskt tagit till sig budskapet i fråga - om det räckte med att formulera någonting en gång för att det ska ha permanent effekt skulle väldigt många världsproblem ha lösts ungefär strax efter Bergspredikan. Kloka saker måste sägas igen och igen och igen - det hör liksom till hela grejen med att ungdomen lär sig uppfinna hjulet på nytt med hjälp av sina föräldrars leksaker.

Varje gång.

Nyckeln till anomibegreppet ligger i att tänka sig att föräldrarna lyckats göra någonting annat än att lära barnen använda och hantera de leksaker som lämnats kvar. I stället tvingas de lära sig på egen hand hur saker och ting fungerar, utan vare sig positiva utrop eller negativa avrådanden vid bra eller dåliga handlingar. Efter hand blir både bra och dåligt, gott och ont, likgiltiga fenomen, omöjliga att skilja åt. Och eftersom de inte betyder någonting så är det ena lika görbart som det andra.

Att nu begå en FP och säga att föräldrarna behöver ta i med hårdare tag är att missbruka min pedagogiska metafor en smula. Poängen är inte att vi alla - i mer eller mindre bokstavlig bemärkelse - är våra samhällens barn, utan den ensamhet som vi moderna människor har en tendens att hamna i lite då och då.

Den största boten mot ensamhet är förstås meningsfullt umgänge med andra. Barn vet detta, men på något sätt glöms det bort med åren; en börjar tänka på sitt liv som om det saknar någonting annat än andra människor. På något vis försvinner den där känslan av ensamhet, och byts ut mot någonting annat - mot ett allomfattande livsmål, mot en stor berättelse om gott mot ont, mot vad som helst som bringar ordning i det ensamma kaos som uppstår i brist på andra människor.

(Foto: Kerekes János Csongor)

Anomi. Det är inte ett ord som används allt för ofta. Det är förståeligt, eftersom det kräver en hel del jobb att förklara den avlägsenhet som väldigt många människor känner inför samhället. Det är också sorgligt, eftersom det är ett bra ord att ha till hands när det väl förklarats.

Den alternativa version som läggs fram om stockholmsbombaren - galen muselman med hat mot västerlandet i sinnet - är förvisso retoriskt effektiv. Den förenklar situationen till en enkel berättelse om gott och ont, där den onde följer en livslinje mot ett allomfattande livsmål som bringar kaos i den ensamma ordning vi kallar vardag. Den är retoriskt effektiv, i och med att den bevisligen lyckas övertyga människor; men den lyckas inte förklara någonting alls.

Problemet med retoriskt effektiva berättelser är att de är, well, effektiva. Anomibegreppet är motsatsen till retoriskt effektivt - inte ens mina kursare på den gamla sociologitiden tog till sig det. Retoriskt effektiva berättelser fyller sinnet med någonting att tänka på och med; anomi är det tomrum som samma berättelser lyckas dölja.

Hjärpe beskriver stockholmsbombaren som en ensam, tragisk personlighet, utan sammanhang och mening att färga sitt livs väv med. Meningslöshet, tomhet, avsaknaden av fasta fixpunkter att orientera sig utifrån.

Anomi.

Det låter som en beskrivning som skulle kunna passa på väldigt många i vår samtid.

(Foto: Lulu McAllister)

Problemet med anomibegreppet är att det förklarar för mycket, i för många kontexter. Det förklarar dels stockholmsbombaren i termer som inte riktigt gillas - bristen på social kontext, snarare än den allomfattande muslimska konspirationen. Den förklarar också varför den allomfattande muslimska konspirationen som förklaringsmodell faktiskt fungerar - det är lite lättare att använda en sådan schablonberättelse än att erkänna att världen är stor, svårbegriplig, full av saker en inte förstår, ohanterlig och långt mer komplicerad än vad ens de som förstår den vill kännas vid.

Det uppmanar till förändring, detta lilla begrepp. Alltså är det omedelbart problematiskt, suspekt och värt att avfärda som flum. Självkänslan säger emot.

Det Hjärpe beklagar sig över är att ett liv som förlorades i anomins tecken nu används för att förmildra anomin hos förment normala människor. Det Hjärpe fruktar men inte säger rakt ut är att anomi inte är anormalt, utan tvärtom det mest normala tillståndet hos oss som lever i en tid vi egentligen inte förstår oss på.

Det är inte den sortens tanke som får en att sova bättre om nätterna.