Klass, del 3

Det händer ibland att någon dristar sig att påstå att det inte finns några klasskillnader. Den omedelbara impulsen när någon säger någonting sådant är förstås att försöka argumentera mot det hela, men jag känner att det är mer pedagogiskt att i stället ta personen i fråga på orden och helt och hållet gå med på det sagda. Använda det som utgångspunkt i stället för angreppspunkt, så att säga.

Så. Det finns inga klasskillnader. Det kanske eller kanske inte finns etniska skillnader, eller skillnader som grundar sig på kön eller sexualitet, men det finns inga klasskillnader. De som faller in i den harmoniskt enhetliga och homogena klasslösa kategorin innefattas även i ett heltäckande solidariskt nät av tryggheter, rättigheter och möjligheter. Trots att det finns individuella skillnader och egenskaper hos människorna, så är alla ändå födda lika och har i princip samma livschanser. Ingen utesluts från gemenskapen, och alla är en del av den utopiska enhet som är det klasslösa samhället.

Ni anar säkert att någonting går snett väldigt fort om en anammar denna utgångspunkt. Särskilt om det hela kombineras med en tanke om att någonting "stör" denna ordning. Kvinnor som inte vet sin plats, invandrare som inte passar in, homosexuella som förstör den naturliga ordningen, judar vars blotta existens utgör ett akut störningsmoment på vägen till utopins realiserande -

Som synes så finns det en väldigt stor potential för samhälleliga felsteg om inte ett grundläggande erkännande om att det finns människor och människor i samhället - om myten om det klasslösa samhället får stå oemotsagd. Det behöver inte vara en värdering av människor, men väl ett erkännande att även om myten om allas lika värde till trots så socialiseras de in i olika habitus och förvärvar olika mycket kulturellt kapital under sin uppväxt. Och, än mer, att detta leder till att de har olika livschanser, vardagar och (på ett mycket konkret plan) livsvärldar. Det är inte ett uppdelande av människor i kategorier av bättre eller sämre - det är ett erkännande att Wallenberg och Behbakht inte riktigt tar del av samma homogena gemenskap som postuleras av den som säger att det inte finns några klasskillnader.

Det händer ibland att jag hör folk påstå att sådana inte finns. Det är ett märkligt påstående, som kanske eller kanske inte tagit sig tid att tänka igenom vad det egentligen innebär. Vilket som är värst lämnar jag upp till dig att avgöra.

(Foto: Moon Lee)

Det händer också ibland att jag hör folk påstå att klasskillnader kommer att upphöra i och med de nya mediernas intåg i den breda massans vardag. Det är förstås lika naivt som att påstå att allting kommer att bli perfekt efter Revolutionen. Att vissa av de skiljelinjer som finns idag kommer att försvinna är förstås givet, men att skiljelinjerna som sådana kommer att göra det  är det inte. Snarare kommer de att förändras på väntade och oväntade sätt.

Jag driver något av en linje att Piratpartiet är ett konservativt parti. Som en del av denna konservatism ingår ett moment av att se till så att övergången från den ena typen av klassamhälle till den andra sker på ett sådant sätt så att vi inte får det värsta av bägge världar, med en traditionellt ekonomisk (i valfri form av kapital) underklass och en ny digital/informativ dito, som bäggedera är radikalt utestängda från samhället på respektive grunder. Detta då genom att föra en ansvarsfull och reflekterad politik rörande det vi kallar internet - i motsats till den radikala och (för att uttrycka det vänligt) ogenomtänkta politik som i dagsläget förs på området.

Make no mistake. FRA, Ipred och dess likar ÄR en internetpolitik. Det är dock ingen ansvarsfull eller ens hållbar sådan, och även utan kostnaderna i termer av personlig integritet så tjänar de till att cementera den nya digitala underklassen som ofrånkomlig norm för såväl rik som fattig, och ger i princip en helt oreglerad lekplats åt den nya tidens autonoma rörelser att utvecklas på. Samtidigt som den vanlige medborgaren massövervakas - med alla de sociologiskt förutsägbara följder av typen ökade självmordsfrekvenser som det innebär - så innebär det också att de som faktiskt lyckas ta sig upp i den nya klasshierarkin gör det på ett sådant sätt att de inte har någonting som helst med det vi kallar politiskt beslutsfattande att göra.

Vi kan i princip redan se detta utspela sig idag. Vad är inte TPB-målet om inte en konflikt mellan ett ekonomiskt kapital från igår mot ett habitus av i morgon? Och varför i hela världen ska de som lever detta habitus bry sig om någonting så banalt som ett försök att stänga ner någonting som de vet är totalt omöjligt att stänga ner så ens om halva apokalypsen kommer på besök? Försöket drabbar ju bara okunniga massan? Vad berör den obildade pöbeln oss?

(Foto: Max Braun)

Precis så som det finns konsekvenser att förneka klasskillnader i den traditionella bemärkelsen, så finns det konsekvenser av att förneka klasskillnader i den digitala. Det handlar inte om att dela upp människor i termer av bättre eller sämre - det handlar om att erkänna att Myrdal är död och att hens barn inte längre läser Aftonbladet. Världen förändras, och om en ansvarsfull politik ska kunna föras så måste den gradvis anpassas för att bemöta de nya faror som lurar runt hörnet av vårt eget synfält.

Steg ett är att sluta upp med att vara digitala barn som just upptäckt att våra föräldrar lämnat oss ensamma i verkstaden. Det gäller både den radikalt ansvarslösa politik som behandlar internet som ett maktmedel vilket som helst i en nymachiavelliansk tappning, och än mer den precis lika ansvarslösa antipolitik som ser internet som ett fullgott mål i sig självt bortom både samhälle och solidaritet.

Nyckeln till att utforma en ansvarsfull nätpolitik ligger i att förstå de människor den berör. Och vi har ingen som helst nytta av en syn på vare sig samhället eller internet som någonting vars individuella medborgare är utopiskt identiska kugghjul i en cybernetisk/organisk enhet. Vi vet redan av historisk erfarenhet att ett sådant synsätt leder till oönskade resultat - och vi har ingen anledning att offra vår framtid på den dumnaiva förhoppningen att vi inte är fullt kapabla att hitta nya störningsmoment på vår färd mot den perfekta utopin.

Vad sägs om fildelare?

Detta är del tre i en serie om hur det perspektiv Piratpartiet driver inverkar på och påverkas av klass i det digitala samhället. Läs gärna introduktionen här, här och här, del ett om kulturellt kapital här och del två om begreppet habitus här.