Framtiden är redan här

Det är fenomenalt intressant att se att två tendenser pågår samtidigt. Å ena sidan har vi en debatt om huruvida Piratpartiet borde bredda sitt program till att inkludera mer övergripande frågor av högexplosivt politisk karaktär, eller om vi borde hålla fast kursen och försöka göra våra mer traditionella informations- och upphovsrättspolitiska frågor mer övergripande. Å andra sidan pågår sådana företeelser som Anonymous med oförminskad kraft.

Det är intressant att se dessa saker pågå samtidigt, eftersom det i mångt och mycket rör sig om samma sak. Men ändå inte.

Det första vi måste slå fast är förstås att Piratpartiet är alternativet till Anonymous. Inte ett alternativ, utan alternativet. På gott och ont kan det sägas att anledningen till att det inte finns ett svenskt 4chan som aktivt ser till att konstant och konsekvent bringa ner helig vrede på våra lokala irritationsmoment ligger i att det funnits en annan form av institution att agera ut sin irritation, frustration och - inte minst - sitt intresse i. Tusentals personer som annars - på ett eller annat sätt - spontant hade bildat sammanslutning med andra upprörda personer och under mer eller mindre samordnade former bringat mobbrättvisa till sina upplevda orättvisor.

Jag säger på gott och ont, eftersom det bevisligen finns en hel del ilska där ute, som utan att ens ta sig anständigheten att tveka häver ur sig både det ena och det andra mot upphovsrättslobbyn, FRA-gestapofolket och andra tacksamma måltavlor närhelst de får chansen. Att säga att Piratpartiet förhindrat att denna ilska fått sitt rättmätiga utlopp, för att i stället kanalisera energin i sådana saker som utbildning, aktivism, diskussion, politiskt engagemang och dylikt, är samtidigt att säga att vi varit en bromskloss. En bromskloss för internet, om vi vill dra det till någon slags spets.

Ni som har följt piratdiskursen ens en kortare tid har garanterat stött på en hel del begrepp och fenomen. FRA, Ipred, Acta, Datalagringsdirektivet - massövervakning, privatpoliser, upphovsrättstyranni, DDR-fasoner. Det skulle ha räckt med en av dessa för att skapa en känsla av att - hey, det har gått för långt, någonting måste göras! Och i en tid där "någonting" kan göras från en dator med hjälp av lite kunskap om skadeframkallande kod, så är blotta existensen av ett socialt nätverk vars intention och pågående aktivitet är att göra aktivt motstånd mot alla dessa ting tillräckligt för att sublimera en hel del radikalism. Inte på långa vägar all sådan, men tillräckligt för att utgöra en synnerligen påtaglig skillnad.

(Foto: Robert Sharp. 2022: 14 aug)

Jag har vid ett antal tillfällen sagt att Piratpartiet är ett konservativt parti. Det enda vi behöver göra för att få belägg för detta påstående är att titta på vad partiet egentligen gjort under sin livslängd. Vi har levt, agerat, aktivistat, propagerat och på det stora hela gjort vår grej på internet. Detta är givet. Allt tal om att vi ligger oroväckande många år framför andra partiet när det gäller den nya tidens medier stämmer, helt och fullt. Det stämmer också att det vi gjort med dessa medier är att försöka skapa opinion, driva debatt och på det stora hela föra rationell diskurs om det hela - och däri ligger partiets konservativa sida.

Vi har ingenting att vinna på att säga att vi inte kunde ha gjort mer om vi bara hade velat (och haft brutalitet nog att se det som någonting värt att göras). Om vi verkligen hade velat så hade vi kunnat realisera alla stofila farhågor om internet - vi hade kunnat hacka hemsidor, skapa kaos i databaserna hos våra konkurrenter, gjort hela Centerpartiets interna mailkorrespondens de senaste åren tillgängliga online, starta massiva antipersonkampanjer där vi hänger ut varenda liten pinsam aspekt och nyans av någons personliv, eller något annat ofog som är fullt möjliga att göra med oroväckande stor enkelhet i dagsläget. Det finns ingen anledning att förneka detta, och det finns inte heller någon anledning att hymla med att vi har haft både motiv och medel. Trots detta körde vi ändå på det opinionsbildande och diskuterande spåret.

Kort sagt - vi är internets konservativa politiska gren, och föredrar att samhället gradvis förändras och anpassas till internets realiteter via stegvisa reformer snarare än genom en egenhändigt iscensatt samhällsomstörtning. Anonymous må pågå och göra sin grej där ute i sin anarkosociala och anakronistiska framtid - och inga försök att stoppa det hela kommer att ha mer effekt än ett önsketänkande i sidvind - men på det politiska fältet så är det vi som är det enda informationspolitiska alternativet.

Det är därför intressant att se debatten om populism vs ideologi/liberalism i ljuset av vår inneboende konservatism. Det är inte det att vi vill att allt ska vara som de alltid har varit - det är det att vi vill att de ska bli som de redan är under ordnade former, så att även de mest analoga av medborgare hinner med. Internetrevolutionen kanske redan inträffat, men det finns ingen anledning att springa iväg med skinnet innan björnen är skjuten bara för det. FRA, Ipred och Acta är solklara exempel på sådana ivägspringanden, och det är vår uppgift att se till så att dessa omogna dumheter upphör så att vi kan börja föra en reell politik som är anpassad till den samtid vi faktiskt lever i.

Vi är dock fortfarande ett politiskt parti, och måste därmed också ställa oss frågan om hur mycket populism vi kan kosta på oss i det vi gör. Detta gäller även i frågan om vilka frågor vi vill driva, och inte minst när det gäller vilka av dem vi ska lägga retorisk tyngd vid. Vi har onekligen ett realpolitiskt beslut att fatta där - ger vi oss ut på de populistiskt och ideologiskt laddade områden som integritetsbegreppet antyder att vi borde göra, eller inte?

Vare sig vi gör det eller inte så gör vi det utifrån en utpräglat konservativ utgångspunkt. Att vår politik har liberala förtecken beror mer på att vi sitter i opposition mot synnerligen radikala krafter som vill bringa in mer förändring än vad vårt samhälle är redo att hantera på en gång, än på att vi har läst liberalismens klassiker och tänkt att vi är deras efterföljare.

Diskussionen om huruvida vi kommer att driva vissa frågor eller inte lär fortsätta ett tag framöver. Med rätta. Att kalla oss liberala känns dock bara förlegat, och är bara motiverat om en ser på den riktning vår politik för oss för tillfället. Det kanske är svårt att tänka sig en omständighet då vi inte driver en politik med liberala förtecken, särskilt då inte i dessa radikala tider, men det borde inte komma som en överraskning att vi inte driver den utifrån liberala bevekelsegrunder. I alla fall inte för den som förstått vår utgångspunkt:

Framtiden är redan här.

Nu återstår bara den pedagogiska och sociologiska utmaningen att implementera den på ett ansvarsfullt och vuxet sätt.