Oss konservativa emellan

Jag gillar när folk gör sitt bästa för att leva upp till fördomar. Det finns väldigt mycket av min generations ironiska humor inbyggt i det hela - särskilt när det handlar om traditionell konservatism. Juxtapositioneringen av essentialismens "du föds, du lever, du dör - alltså är du" och den lite mer sociologiska insikten att "du är det du gör" skapar en sån där underbar dissonans som bara kan viftas iväg med humor.

Det blir oerhört märkligt om det inte viftas iväg med humor. Kulturkrock kan inte ens börja beskriva vad som händer, och inte generationskrock heller, och inte integrationsproblem - snarare alla tre, men med lite absurdism på toppen.

Hursomhelst, jag läste för en stund sedan en artikel om hur den gode Kent Hansson är konservativ när det gäller att rösta, och noterade att hen därefter passade på att dra upp ungefär alla traditionellt konservativa teman som finns. Försvaret, ordning och reda, vikten av traditioner, ojandet över de nya medietiderna, berömmet av karaktärsfasthet - det var i princip bara hyllandet av landskapsmålningar (och möjligtvis en referens till valfritt men anrikt radioprogram som funnits jämt och/eller att göra en Bert genom att kalla dagens unga för latmaskar) som fattades. Men i övrigt spelade den gode Kent rollen av traditionellt konservativ perfekt när det gäller ämnesvalen.

Problemet med konservatism är förstås att det inte är en uppsättning ämnesval att förhålla sig till, utan ett sätt att förhålla sig till saker rent generellt. Ett öppet förhållningssätt snarare än ett slutet paket, med andra ord. Det KAN vara stofilkonservatism, som håller fast vid att vissa mycket specifika saker var bättre förr, men det kan också vara en lite mer övergripande princip om att inte springa in i framtiden iklädd en helt nysydd kostym utan att ta på sig skorna först.

Det vill säga att först tänka igenom om, när, hur och med vilket mål vi ska ha i sikte när vi träder ut ur sammanträdesrummet och in på den byggarbetsplats som är samhället.

(Foto: Jakob Montrasio)

Jag är den sortens konservativ. Och jag hävdar konsekvent - jag är konservativ nog att ha en käpphäst, minsann! - att Piratpartiet är ett sådant parti. Ett konservativt parti. Ett parti som inser att vi måste tänka först och agera sedan, snarare än tvärtom.

Till skillnad då från de andra partierna, som bevisligen inte har några som helst problem med att rulla ut den röda mattan för diverse nymodigheter utan någon som helst tanke på konsekvenserna. Vilken effekt får det på landet om vi inför total massövervakning av medborgarna? - Utfört utan omsvep. Vilken effekt får det på folks rättsmedvetande om vi ger polisen fripass att begå husrannsakan hos tre miljoner av våra medborgare? - Utfört utan omsvep. Vilken effekt har det på folks generella vardagstrygghet om gränsen mellan oskyldig och misstänkt suddas till så pass att polisen med laglig rätt kan ta in precis vem som helst för ett drogtest? Utfört även det.

Om inte det är ett totalt brott mot den tidigare linjen om att hellre fria än fälla så vet jag inte vad som är det.

Som konservativ person tycker jag att dylika radikala förändringar av samhället borde föregås av noggrann analys, omfattande jämförelser med andra länder som infört eller planerar att införa liknande förändringar, tillsättandet av ett par riktigt rejäla utredningar och - i fallet med så drastiska saker som massövervakningen - folkomröstning, så att både förvaltning och befolkning verkligen kan sätta sig in i vad det hela handlar om. Vi måste se till att ta såna här omstörtande förändringar på allvar, och inte bara införa dem hipp som happ bara för att de råkar vara tillgängliga i den kortvarigt rådande samtiden.

Att någonting kan göras är ju som bekant ingen anledning till att det ska eller måste göras.

(Foto: vaXzine)

Som konservativ person har jag bara en sak att säga till de som ligger bakom det radikala bryt med tidigare svensk tradition - en tradition som i sentida historia kommit att förknippas med personer som fått rykte om sig att vara synnerligen genomtänkta, exempelvis Hammarskjöld, Bohman eller varför inte Palme - och det är en mycket komprimerad sak, som jag tror många av mina kollegor inom partiet skriver under på både en och två gånger:

Ta ansvar, för i helvete.

Vi har inte råd att låta landet falla ner i fördärvet för att ni vill leva upp till en vagt definierad definition av "regeringsduglighet". Det är inte så ansvarsfull statsförvaltning fungerar, och det är framför allt inte så de framtida historieböckerna kommer att skriva om de förödande och i längden bevisligen ineffektiva förändringar ni infört. Statsmannaskap är långt större än att säga och göra det som råkar gå hem i medierna för stunden, och inte ens det fungerar när den som har mer än ens en rudimentär läskunnighet kan begripa att det som sägs inte har någonting med bevarandet av våra fundamentala samhällsvärden och rättigheter att göra, och att det som faktiskt görs när kameran är avstängd aktivt underminerar bäggedera.

Det går banne mig skam på torra land när ett parti med ett namn som Piratpartiet står för det mest konsekvent konservativa politiska alternativet inom svensk politik idag. Jag förvandlas ju nästan till en gammal gubbe i förtid av den underbart brutala dissonans som uppstår av detta. Att det ska bli radikalt att framföra en konservativ ståndpunkt...

Detta är lite för absurt för att kunna viftas bort med humor. I alla fall för den som besitter ens ett uns av intellektuellt samvete.

Det är val nästa vecka. Gör som Kent Hansson. Var konservativ när du röstar.