Skrivkunnighetens död

Felten påstår sig känna igen kultur när hen ser det, men när jag läser redogörelsen för vad som ses så undrar jag om inte stackarn är både blind och lite förvirrad. Möjligtvis kanske det kan sägas att det rör sig om ett fall av överdrivna pretentioner, i och med att resonemanget med en välvillig läsning faktiskt tycks försöka säga någonting. Problemet med att försöka göra denna välvilliga tolkning är att både pretentionen och formen ställer sig i vägen för det som kanske eller kanske inte vill sägas.

Välvillig är onekligen vad textförsöket försöker vara, och det hade nästan lyckats om det inte vore för att Felten bevisligen inte besitter de färdigheter som krävs för att klara av det. Vi känner alla igen tendensen att rada märkligheter på märkligheter tills texten blir tillräckligt lång för att kunna kallas färdig - och vi vet alla att det krävs en hel del eftertanke för att få det att fungera utan att bli direkt dåligt. I det här fallet faller allting väldigt platt, och det är brutalt uppenbart att det inte ligger någon som helst tanke bakom den sekvens av ord som spottats ut till en publik som förtjänar så mycket bättre.

Kort sagt - Felten är en amatör som borde försättas i bloggkarantän tills läs- och skrivförmågorna utvecklats ordentligt. Jag oroar mig en smula för att en ung läsare ska råka snubbla över detta stycke hafsverk och i ren godtrogenhet få för sig att den har ens ett uns av kvalitet i sig. Det krävs inte mycket för att sätta griller i huvudet på lättlärda unga sinnen, och om den här formen av skrivande sprider sig så kommer tusentals lärare där ute att slita sig i håret och försöka begå kollektivt självmord i ren självbevarelsedrift. Inte bara för att de tvingas läsa dylik smörja, utan även för att ingenting de kan göra kommer att kunna rubba de ungas känsla av att säga någonting viktigt när de inte säger någonting alls.

Nu vill jag förstås inte påstå att det inte fungerar att skriva i en medvetandeströmmande prosa, men för att kunna göra det krävs det åtminstone en grundläggande känsla för språk, associationer, läskunnighet och - jag drar mig inte för att säga det - förmågan att koncentrera sig. Felten uppehåller sig gång på gång vid fenomenet att hens ögon tycks sluta läsa medan tankarna flyger iväg åt ett eget håll. Det hade kunnat vara ett snyggt grepp om det inte vore för att den text som passerar hens blick inte är ett dugg svår att hänga med i, och att tankens flykt mer är ett symptom på det rastlösa och ofokuserade sinne som är allt för odisciplinerat för att lyckas läsa. För att inte tala om skriva - jag ryser vid blotta tanken på att det någonstans finns fler texter av samma infernaliskt genomusla karaktär.

Felten påstår sig känna igen kultur när hen ser det. Vad jag ser är dock inte kultur - det jag ser är en barbar som dragit en skrikande och kämpande skrivförmåga i håret och släpat iväg den till en allt för mörk grotta kallad hem. Exakt vad som inträffade där inne vill jag inte spekulera i, men resultatet är en monstrositet utan motstycke.

Må världen skonas från fler inlägg från samma källa. Jesus dog för våra synder, och såvida det inte finns ett par till av Guds avkomma att offra för mänsklighetens frälsning så kan ingenting rädda oss från den kulturskymning som är Feltens försök att imitera skrivkunnighet. -

(Foto: James Butler)

Denna utskällning/sågning är en del av en serie sådana, och tar sitt ursprung i en bloggutmaning som går ut på att den utskällde väljer ett inlägg och sedan ger mig fri lejd att hamra sönder det utan större pardon alls. Inga små lurviga djur, Jesusfigurer eller Feltenar blev skadade vid tillkomsten av denna text. Förhoppningsvis.

(Anders Widén har ingenting med det här att göra, och utgör en oskyldig statist i sammanhanget. Intet ont om henom, med andra ord.)

Om du känner att du vill ha ett inlägg massakrerat, så tveka inte att posta ett i kommentarsfältet nedan.

Nu fortsätter vi med det här med att vara positiva. Cheers!