Kritik, kattungar och rena valrörelser

Vi går in i valrörelsens absolut sista slutskede, och det ryktas om att det kommer att bli mer smutskastning än någonsin mellan blocken i just det här valet. Jag kan inte uttala mig om huruvida blocken faktiskt kommer att uppgradera sina smutskatapulter eller inte, men om jag vore elak så skulle jag säga att gamla vanor sitter i. Men nu ska jag inte vara elak, utan i stället skriva ett inlägg i debatten om hur en valrörelses sista skede kan fortskrida på ett rent och ett något mer diskursetiskt vis. Och det genom att diskutera det här med kritik.

Tillåt mig att inleda detta genom att visa er en bild på en kattunge.

(Foto: Stephanie Wallace)

Visst är den fenomenalt supersöt? Visst går det att stirra på den ungefär hur länge som helst och bara känna de där söthetskänslorna om och om igen? Visst känns det som att intet ont kan sägas om detta paradigm av episk söthet?

Känslor är en stark argumentationsform, onekligen.

Det hindrar förstås inte kommentarer från att inträffa. Först kommer de som säger att de är allergiska mot kattungar. Sedan kommer de som säger att de hade en traumatisk upplevelse med en sådan när de var små, och därför haft ohemula besvär med dem sedan dess. Därefter kommer de som tycker att vi valt fel bild på fel kattunge. Har vi riktigt otur så kommer någon och säger att vi valt en bild försedd med fel slags licens, och att det finns andra och mycket bättre licenser som vi kan använda när vi väljer kattungebilder.

Om du inte är förberedd på den här typen av kommentarer så finns det viss risk att du kanske ser ut så här när den femte kommentaren i samma stil droppar in till synes utan att notera de fyra föregående som säger samma sak.

(Foto: Sebastián Dario)

Vi är dock inte inne på kritikens område än. Inte ens med den sista punkten. Det spelar ingen roll om dess företrädare påstår att himmelens portar öppnas till ljudet av tusen änglakörers samstämmiga lyrik som förkunnar världens godhet om vi alla väljer den alternativa licensen - det är fortfarande inte kritik proper. Det kanske kvalar in som fenomenalt irriterande när kommentaren når sitt tolfte stycke, men kritik - nä.

Det som skiljer kommentarer från kritik är två saker. Det första är att kritik har någonting med det sagda att göra. Att en är allergisk, traumatiserad för livet, vet om existensen av sötare kattungebilder eller är patologiskt fixerad vid licensformer har ingenting med innehållet i påståendet att göra, utan utgör snarare spontana interjektioner som en behaviorist förmodligen skulle kunna förklara. Kritik är riktad mot ett mycket väl definierat föremål, och det första som måste till för att kritik ska kunna inträffa är att den kritiserande och den kritiserade är överens om vad detta någonting är.

Eller, med andra ord - att jag säger att kattungar är söta och du säger att du är allergisk så pratar vi om helt olika saker. Steg ett är att befinna sig i samma diskursiva universum. Onekligen.

(Foto: Tommy Jörgensen)

Det andra är att kritik är en argumentsdriven form av kommunikation. Att säga att någonting är dåligt är ingen kritik - det må vara en kommentar av guds nåde, men det är fortfarande en kommentar om det inte innehåller ett "eftersom". Du kommer dock inte undan med att säga att den är dålig eftersom den är ful - det är bara två kommentarer staplade på varandra, och det är en ful och dålig form av argumentation. Efterom det inte tillför någonting konkret till diskussionen, då.

Ett argument kan se ut på många olika sätt. Det behöver dock inte vara så avancerat - det gäller bara att sätta någonting substansfullt efter det där "eftersomet". Och före. Så att säga att kattungebilden är ful är ingen kritik, men att säga att den är opassande eftersom den riskerar att dra ner seriositetsnivån på min blogg är det däremot. Helt plötsligt talar vi om samma sak. Jag sade i inledningen att jag vill göra ett bidrag till diskussionen om den förmodat ökande graden av smutskastning inför det annalkande valet, och däri ligger ett antagande att jag vill att det ska gå att ta det jag säger på allvar. Att då påpeka att kattungebilden riskerar att förminska folks tendens att ta mig på allvar handlar därför om det jag försöker göra med min kommunikation, och helt plötsligt talar vi om samma sak utifrån samma utgångspunkt. Helt plötsligt diskuterar vi.

Det kanske behövs någon form av artigt påpekande och förklarande för att det helt och fullt ska framgå att det är just det du menar, dock. Så att jag inte missförstår. Ju artigare och pedagogiskare kritiken är, desto bättre är den. Kritik är en mycket subtil och nyanserad konst, där målet är att kritiserade så utförligt som möjligt ska förstå vad hen gjorde fel samtidigt som det inte uppstår en motvilja mot den kritiserande. Steg två är att försöka framföra förståeliga och resonliga argument, med andra ord.

Som synes så krävs det att en kommer överens om vad saker och ting handlar om innan kritiken kan börja på riktigt. För att inte tala om att en givande och konstruktiv diskussion ska kunna följa efteråt.

Det är väl det en ren valrörelse ska handla om, eller hur?