Begreppet diskursetik

Diskursetik är ett sånt där knivigt ord. Inte bara för att det så sällan förekommer, utan även för att det kan uppfattas som en smula luddigt. Diskursdelen, givetvis, men än mer etikdelen. Det finns något av en ironi att diskursbegreppet är relativt enkelt och etikbegreppet är oerhört luddigt, men för att göra det enkelt för oss kan vi säga att begreppet diskursetik handlar om etik vid användandet eller utformandet av diskurser.

Vilket lämnar oss med den underbart användbara oklarhet som förföljer diskursbegreppet: handlar det om att vara etisk i sin egen personliga diskurs, i en lite mer kollektiv sådan, eller i utformandet av en mer övergripande social situation där en diskurs förekommer? Är det en personlig eller en social fråga?

Svaret är, förstås, bäggedera. Vilket i och för sig fortfarande lämnar oss med ett knivigt begrepp, men det betonar samtidigt att det rör sig om en övergripande etisk inställning till ens diskursiva göranden och låtanden - säg vad du tänker, men tänk på vad, hur, när och varför du säger det. På tre ungefär.

På personlig nivå kan det vara så enkelt som att utgå från att ens diskussionspartner har någonting att komma med, bygger sina åsikter på välgrundade resonemang och på det stora hela inte är ett hopplöst mongo som har fel även när hen genom en kritisk olycka i naturlagarna råkar ha rätt. Som synes inte direkt den svåraste av ansträngningar.

När det gäller ens deltagande i mer sociala - dvs "mer" sociala än enskilda samtal - så är en början att först erkänna att en är en del av ett socialt sammanhang, och därefter att erkänna att det inte direkt spelar någon roll vem som började utan vilka som fortsätter när saker och ting går snett. Dvs försöka tillämpa principen om att "du är någon annan" lite mer aktivt, och inte rationalisera sitt eget aktiva deltagande i någonting bara för att det verkar ofrånkomligt. Eller, rättare - att "alla andra" gör någonting är ingen giltig ursäkt.

På övergripande nivå handlar det om att formera den sociala situationen som så att det uppstår ett rättvist och konstruktivt samtalsklimat. Exempelvis genom att bjuda in alla berörda parter, att inte välja samtalsämnen på ett sådant sätt att vissa hamnar i underläge, att inte aktivt trissa upp vissa aspekter av en helhet så att det framstår som att denna är dominerande, att inte slänga sig med påståenden som skadar folk innan det framkommit om det finns någon grund eller ej - och så vidare. Ni anar tendensen.

Sedan finns det förstås mellanlägen och situationer som är mer av den ena typen än den andra, men det är alltid en pedagogisk fördel att använda idealtyper - särskilt som det annars finns en risk att det hela blir ett BBB-inlägg annars.

Det skulle kunna sättas ett likhetstecken mellan diskursetik och pressetik, men det förra är så mycket större än det senare. Eller, rättare, det senare är en specifik tillämpning av det förra - att försöka vara etisk i en diskurs som tenderar att forma de ramar som mer lokala diskurser utgår från.

Detta är egentligen inga konstigheter. Jag anar att de flesta av er nickar instämmande åt det mesta, och på något plan känner att det hela egentligen är för självklart för att tala om - det ska liksom ligga som ett självklart inslag i ens bakhuvud närhelst en tänker på att kommunicera någonting, och bara behöva formuleras en gång någonstans så att vi akademiker kan referera till det utan att behöva slösa utrymme på att förklara det gång på gång på gång.

Det borde vara så. På sistone känns det dock väldigt mycket som att det behövt förklaras gång på gång på gång, och sen en gång till för att vara säker på att poängen ska gå hem. Och därefter en gång till, eftersom den inte gick hem.

Sorgligt, det där.

Nu har jag i alla fall ett inlägg som jag kan referera tillbaka till, utan att behöva förklara det hela varje gång jag vill använda begreppet. Vissa kanske fortfarande undrar varför  en ska vara etisk över huvud taget, och - well. Det är en anan diskussion, och ett annat inlägg. -