Varför finns Sverigedemokraterna?

Jag tycker mig ha märkt att det finns minst tre olika genrer när det gäller att förhålla sig till Sverigedemokraterna. Å ena sidan finns vad vi kan kalla Politiskt Inkorrekt-genren, som har en mycket väl definierad problembild och en mycket väl definierad lösning på denna - kanske lite för väldefinierad ibland, då det tycks som att ungefär alla problem löses av att haffa tag i de däringa invandrarna och säga sig göra det i SD:s namn. Å andra sidan finns motsatsen, som inte är en motsats så mycket som en spegelbild - demonisering och (formell) antirasism. Intet ont om det sistnämnda, men det ligger mer i begreppet än att bara opponera sig mot ett visst givet parti i ett visst givet land inför ett visst givet val.

Å tredje sidan finns den där besvärliga problematiseringen, som antyder att den andra sidan kanske inte har kategoriskt rätt, även om den förvisso medger att det finns vissa belägg för att Politiskt Inkorrekt är ett kategorifel för sig. Likväl - denna tredje sida låter bli att ta den gamla sloganen "just say no" som automatisk utgångspunkt, och ställer sig den riktigt irriterande frågan: varför finns SD fortfarande?

Den som inte accepterar tanken att det i alla samhällen med nödvändighet finns de som befinner sig till vänster i bellkurvan som ursäkt för att slippa tänka vidare på detta står inför något av en utmaning. Det finns driftiga, intelligenta och engagerade personligheter inom partiet, som tror helhjärtat på det de gör och som inte är mer rasistiska än vem som helst. Samtidigt finns förstås också trollen, som på fullt allvar tror på ZOG och dylikt. Någonstans inom denna sociala rörelse finns någonting som förenas dessa tu, och som får samma sammanhang att verka attraktivt och önskvärt för bägge.

Det går inte att med gott samvete påstå att det är ett parti av intellektuella eliter som bara råkar missförstås konsekvent år efter år efter år - samtidigt går det inte heller att påstå att det bara är drägg. Och, irriterande nog, så går det inte heller att påstå att det hela är ett enda stort Mordor inkarnerat i manifest form. Även om många negativa aspekter finns.

Det intressanta i sammanhanget är hur denna medelväg ofelbart drabbas av kritik från de bägge extrempolerna. De som är påtagligt partiska åt ena hållet kommer att totalignorera eventuella positiva omdömen som ges, och se kritiken som ett rött skynke; och de som är påtagligt partiska åt andra håller kommer att se varje form av icke-kritik som ett försök att hylla partiet till skyarna, och agera därefter. Och det samtidigt - förmodligen utan att de samarbetar, men märkligare saker har hänt.

Jag tror det att säga att det finns något av en polarisering. Inte bara mellan pro-SD och anti-SD, utan även mellan de som accepterar denna dikotomi och de som inte gör det.

Jag tror att detta är en viktig sak att förstå på vägen mot svaret på frågan - varför finns Sverigedemokraterna?