Offentlighet och integritet

Wikileaks ligger lite i luften nu i dagarna. Emma noterar att det finns en viss tendens att kategorisera det ställningstagande Piratpartiet gjort för WL på ett sådant sätt att det handlar om allt annat än valrörelsen, vilket är väldigt passande då frågan onekligen är långt större än ett simpelt valutspel. Det är, som mina goda kollegor Rick och Anna påpekar, något av en internationell händelse som dykt upp lite varstans i större medier verksamma söder om Sibirien.

Det talas till och med om att det är något av en händelse inom internationell politik, där USA skramlar lite med retoriken kring det hela. Vilket bara förstärker intrycket av att det hela är aningen större än valutspel så som butler-historien.

En vanlig reaktion som många har yttrat mot mig när de hör talas om Piratpartiet och Wikileaks är att spontant tycka att det finns något av en motsättning mellan våra ambitioner att stödja både informationsfrihet och personlig integritet samtidigt. Leder inte det ena till att det andra undermineras? Är inte informationsfrihet detsamma som att jag kan ta reda på allt som står att ta reda på om mina medmänniskor? Hur integritetssäkert är det?

Jag brukar svara att det förvisso kan tyckas vara motstridigt, men att bäggedera följer ur samma princip, och att denna princip är att konstant smälla statens konstanta försök att expandera sitt inflytande över allt fler områden av sina medborgares liv och leverne - på fingrarna. Vilket är någonting som behöver göras om och om och om och om igen, utan möjlighet att ta en demokratisk paus och slöa till i några generationer.

Det ligger i statens natur att ständigt, alltid och konstant förfina och förbättra de metoder de använder i statsförvaltningen. Detta dels på grund av gammal hederlig social dynamik - institutioner som gör saker över tid blir efter hand bättre och bättre på det de gör - men också på grund av att status quo normaliseras ju längre det pågår. Det som en gång var en radikal förändring blir till sist en nostalgisk självklarhet i de stofilkonservativas valmanifest, vilket förstås innebär att även mindre förändringar som tidigare vore helt otänkbara kommer på tal som en självklar och synnerligen okontroversiell del av det politiska spelet. När det otänkbara väl är på plats som ett etablerat vardagsfenomen uppstår en helt ny sfär av tänkbarheter - och expansionen av statens inflytande kan nå nya höjder.

På så sätt blir det politiska en ständig kamp mot denna tendens, i både stort och smått. Vilket också är var informationsfriheten och den personliga integriteten kommer in.

Det dokumenterat mest effektiva sättet att förhindra att staten tar sig allt för stora friheter är att kritiskt granska och belysa dess aktiviteter. Och sedan stenhårt smälla den på fingrarna och påminna den om vart gränserna för dess befogenheter egentligen går, så att det inte blir vardag att den konsekvent och systematiskt gör någonting den inte borde göra. Vilket förstås blir omöjligt att göra om staten konsekvent hemlighåller sina aktiviteter.

Detta kombineras väldigt väl med tanken om den personliga integriteten. Att staten ständigt och konstant försöker bryta ny mark och hitta nya sätt att lägga sig i fler aspekter av ens liv har omedelbar bäring på vad den gör gentemot sina medborgare. Ty när en integritetskränkande myndighetspraxis är på plats, så ligger det inte långt ifrån att införa en till, följt av en till. Att då på ett tidigt stadium säga att "nej, ni får INTE dokumentera allt jag gör och inte gör i statliga arkiv" blir då att aktivt applicera tanken ovan i praktiken. Och att det nu är så att vi i Piratpartiet måste ställa just det kravet på vår kära statsmakt antyder en hel del om precis hur långt det egentligen gått.

Som synes så har det hela att göra med statens relation till medborgaren att göra, om än på olika nivåer. Å ena sidan offentlighetsprincipen och informationsfriheten - där Wikileaks onekligen spelar en nyckelroll numera - och å andra sidan förhindrandet av statens tendens att alltid gå ett steg längre. Det finns därmed ingen motsättning mellan de två ambitionerna, och beslutet att stötta WL blir därmed lite självklarare. Om än inte helt självklart oproblematiskt - det finns inga oproblematiska val eller beslut.

De skenmotsättningar som tycks dyka upp lite då och då beror på att det hela ibland hamnar inom en referensram som inte har denna relation stat-medborgare i fokus. I relationen medborgare-medborgare står andra principer i fokus, som är både enklare och svårare på samma gång. Jag anser att de tio budorden är en god utgångspunkt (även om vissa kanske borde tas med lite större allvar än andra), men jag tror de flesta av oss är överens om att det behövs vissa tillägg bortom att inte stjäla, mörda och vara ett generellt moron.

Även om det förvisso räcker ganska långt bara det. -