Netroots, bloggpolitik och resursfördelning

Mina ärade kollegor inom Netroots kom för några dagar sedan ut med en synnerligen intressant iakttagelse. De har gjort en analys av resursfördelningen mellan höger och vänster, och kommit fram till att denna är något sned till högerns fördel i termer av medieutrymme. Eller, rättare, att högern har en mer eller mindre dominant ställning i traditionella massmedier, och därmed genom sin blotta överrepresentation vrider diskursen till sin fördel på ett sådant sätt att vänstern inte riktigt kan delta i det demokratiska samtalet på lika villkor. Metaforen de använder för att beskriva denna olyckliga situation är en ekokammare, vilket är en beskrivning så god som någon för ett diskursivt fält där ett visst budskap upprepas så många gånger att folk - och jag vill inte invokera någon här - börjar tro på det.

Detta är förstås en negativ situation att befinna sig i för den som lutar mer åt vänster än åt höger. Det innebär att varje gång en lyckas få utrymme nog att säga någonting som ligger nära ens eget hjärta så kommer högern att få tre eller fyra möjligheter att ge respons på detta. Vilket då i praktiken innebär att ens budskap drunknar likt en ensam punkterad livboj mitt ute på ett stormigt hav av mörka åsikter.

Det kunde onekligen vara bättre.

Mina ärade kollegor inom Netroots känner förstås till denna metafor väldigt väl, då den använts ganska flitigt i diskussionen och kampanjen på sistone. Det är en effektiv metafor, och även om den användes med en något negativ konnotation i The Arks låt "Echo Chamber", så bör det applåderas hur snabbt den blev en standardreferens i diskursen. Jag tvivlar på att begreppet gått någon av mina ärade kollegor förbi vid det här laget, men jag känner att det ändå behövdes något av en introduktion för mina ömma piratkollegor, som kanske eller kanske inte hängt med i diskussionen men som definitivt känner igen sig i beskrivningen.

Jag tvivlar nämligen inte ett dugg på att de flesta pirater känt sig en smula utanför den mediala ekokammaren när det gäller våra sakfrågor på sistone. Emma skrev alldeles nyss ett fenomenalt inlägg om just detta, Hax tog en anspråkslös ton om grundlagens relevans och Niklas gjorde en inte lika anspråkslös utläggning om det här med reell yttrandefrihet. Viktiga frågor som borde ges det utrymme de förtjänar, men som ändå inte riktigt får plats mellan Sahlins och Reinfeldts diverse utspel och motutspel. Ibland blixtrar det till en smula, men på något vis så låter de bli att bli ett så permanent inslag i diskursen att tråden blir en tanke i var medborgares huvud. Som Louise så träffande beskriver så börjar diskussionen om och om och om igen, utan att passera gå och inkassera erfarenhetspoäng för besväret. (Möjligtvis då några argumentativa MacGyver-poäng.)

Det känns därför oerhört naturligt för mig att föra över denna ekokammarmetafor från ett sammanhang till ett annat, för att på så vis hjälpa mina ömma piratkollegor sätta ord på sina upplevelser av kampanjandet och diskuterandet. Det vore ju synd om vi som kollektiv tappade modet inför en odefinierad känsla av att tala enbart för oss själva när ett så väl etablerat begrepp står att finna.

Detta särskilt som piratrörelsen i jämförelse med både höger och vänster har lyckats vara synnerligen tongivande på i sammanhanget obefintliga resurser, och även i stor mån utan stöd av medialt eko över huvud taget under längre perioder. Sju procent i det senaste valet torde vara något av en indikator på detta.

Jag vill ta upp två aspekter av ekokammartematiken som inte nämnts hittills. Den ena är att det tycks finnas något av en ambition inom vänsterrörelsen - eller, kanske, mer specifikt, Netrootsdelen av vänsterrörelsen - att bygga sig en egen ekokammare att föra fram sina budskap i. Jag kan förstå de motiv som ligger bakom en sådan ambition, och kanske till och med sympatisera lite med den när jag möter den på ett personligt plan, men jag är dock inte riktigt helt övertygad om att det är rätt väg att gå. Det finns förvisso visst stöd att finna i Nancy Frasers utvikning om värdet av subalterna diskurser, men det framgår dock av sammanhanget att det inte riktigt rör sig om väl etablerade politiska partier när hen säger att missrepresenterade minoriteter behöver alternativa offentligheter att göra sig hörda i. Det känns inte riktigt som att vi nätrötter har någonting att vinna på att fly fältet till ett eget litet hörn av universum.

Det kanske vore mysigt med en egen högerfri zon, men det går inte riktigt att försvara ett sådant undandragande rent diskursetiskt. Det behövs en vänsterröst där ute i det stora, trots allt.

Den andra aspekten är om huruvida vi i Piratpartiet har oss en egen ekokammare, varpå jag utifrån definitionen ovan kan svara med ett rungande nej. Dels för att partiet innehåller både höger- och vänstersympatisörer som inte kommer överens ens om grundläggande definitioner av saker och ting - likt höger- och vänstersympatisörer överallt, må tilläggas - och dels för att partiet även innehåller en skiljelinje mellan idealister och pragmatiker som ibland uppnår närmast episka proportioner. Vi delar alla en stenhård kärna av att vissa fundamentala demokratiska grundmoment måste finnas i ett civiliserat samhälle (höger som vänster), men ovan och bortom denna så är vi så pass olika att diskusson och skillnader i åsikt uppstår så fort någon öppnar munnen. Vi må ha en gemensam utgångspunkt i det vi gör, men en ekokammare - no dice.

Även om det kan krävas ett minimalt skrap på ytan för att upptäcka detta.

Med detta sagt vill jag uppmana alla mina kollegor - i ordets ärade och ömma bemärkelser - att fortsätta använda ekokammarmetaforen. Den belyser vissa aspekter och nyanser av den nuvarande diskussionen mellan höger och vänster. Jag har förvisso vissa invändningar gentemot metodiken i mina ärade kollegors analys, men det förtar inte metaforens tillämpbarhet, och det här inlägget börjar bli oroväckande långt som det är. Jag tror jag stannar vid denna uppmaning. -