En glädjens och hoppets dag

Jag läste just en debattartikel skriven av den gode Strömbäck borta på SvD, och jag måste tillstå att den fyller mig med en mycket oväntad känsla av hopp inför framtiden. En skulle kunna tro att jag har anledning att bli arg, upprörd eller bestört. Hen vidtar ju trots allt både mått och steg för att försöka vinkla det hela så att det verkar som om min kära piratrörelse - och Piratpartiet, inte minst - är stendödare än förra årets gravade lax, vilket torde vara anledning nog att börja hytta med näven. Men i stället känner jag hopp och glädje. Varför?

Anledningen till denna till synes omotiverade positiva känslor är - jag säger inte förstås - att den gode Strömbäck argumenterar. Och hen argumenterar inte på vilket sätt som helst, utan på det mest klassiska och spektakulära av sätt, som redan de gamla grekerna hade väl valda ord för att beskriva. Det känns dock ovärdigt att dra in dem i sammanhanget, eftersom det närmaste svenska ordet för den argumentationsstil som används är - och vi behöver en konstpaus innan jag säger det - "dåligt".

Den gode Strömbäck har varit någonting av ett retorisk fenomen. Det har varit ett nöje att se henom låta bli att argumentera i sina skriverier och utläggningar, och jag måste tillstå att jag lärt mig en hel del av hens konstanta vinklanden så att det framstår som att hen talar om två saker samtidigt. Det stora typexemplet är förstås svaret på Copyriots kritik av Netopia som fenomen - notera hur den första meningen konstaterar att kritik inträffat, och hur den andra meningen tycks dyka upp ur ett slags semantiskt intet, helt orelaterad till den första meningen. Den retoriska effekten är förstås att det framstår som att de har någonting med varandra att göra, men en mer kritisk analys visar med all önskvärd tydlighet att de tillhör två helt olika sammanhang.

Jag måste tillstå att jag i viss mån beundrar den gode Strömbäcks retoriska och språkliga finess i dessa avseenden, och än mer att jag lärt mig en del av hens krumbukter. Dock så kan jag inte förneka att artikeln jag nämner i första stycket finns, och än mindre kan jag förneka att det andra stycket slutar med ordet dåligt.

Det duger nämligen inte att bara komma med finesser och krumbukter i en argumentation för någonting. Det som ska argumenteras för är i det här fallet är att piratrörelsen (jag anar att en hel del personer i min närhet kommer att ha vissa synnerligen grava invändningar mot singularformen) är nere för räkning. Å ena sidan. Å andra sidan ska det också argumenteras för att en ny, bättre och framför allt lagligare ordning nu råder på nätet, så här efter piratrörelsens bortgång - på grund av dess bortgång, närmare bestämt

Slutsatsen i artikeln kräver i alla fall att hen argumenterar för dessa två saker, men hen lägger inte fram något konkret underlag för endera. Det hen gör är att hen säger att det andra följer av det ena, men det utan att vare sig gå in på varför det är så - eller ens att det ena faktiskt föreligger, vilket argumentationens form förordar. Att säga att b följer eftersom a förutsätter dels att sambandet mellan a och b läggs fram, och än mer att det bevisas att a gäller. Den gode Strömbäck gör ingendera, utan nöjer sig i stället med att utgå från att läsaren är korkad nog att gå med på att saker är som de sägs vara eftersom hen säger att de är så.

Att dessutom ställa befogad (och genom historien otaliga gånger realiserad) oro för statmaktens inneboende totalitära tendenser mot Bjästa-fallet är faktiskt bara fånigt. Det går inte ens att säga att det rör sig om ett å ena och ett å andra sidan - det är lite som att ställa det forna Jugoslaviens komplicerade förfall ner i inbördeskrig, mot Star Wars (episoderma 1-3). Bägge är förvisso katastrofer, men de går ändå inte att jämföra på någon som helst skala. Alls.

Jag skulle kunna fortsätta med fler exempel, men jag anar att det står bortom varje rimligt tvivel att argumentationen inte riktigt håller måttet.

Det är inte därför jag blir glad och hoppfull av den här artikeln.

Anledningen till att jag blir detta är för att jag inom överskådlig framtid kommer att kunna säga mig vara klar med min utbildning, och med min fina överdimensionerade examen i bakfickan kunna ge mig in i den bransch som är retorikkonsultens. Och om den respekterade och ärade Strömbäcks senaste utspel är någon som helst indikation på den nivå mina konkurrenter kommer att ligga på så har jag inget som helst att oroa mig över när det gäller att röna framgång inom mitt framtida yrke.

Månne känner jag en släng av både tacksamhet och arbetsmoral.

Now, nu inser jag att jag skrivit två inlägg på raken om den gode Strömbäck, vilket är lite för mycket för min smak. Dessutom så kommer jag att begå kontraktsbrott mot den ömme Klara om inte nästa inlägg utgör del två i min påbörjade serie om hur det nya nätverkssamhället inverkar på det rådande klassamhällets struktur och utformning, och om hur nätanarkin spelar en väldigt stor roll i detta.

Vem hade trott att samma lagar (i det här fallet AvtL) gäller precis lika mycket på internet som överallt annars?