Fjorton dagar

Det är goda tider nu. Inte bara för att terminen börjar och hösten inleder sitt underbara intåg, utan även för att det börjar stå allt klarare och klarare att Piratpartiet kommer in i riksdagen om två veckor. Det ligger i luften, nästan som ett komplement till höstdofterna och det modiga fåtal löv som redan börjat virvla i färger av höst. Det går inte att förneka att optimism och framtidstro är nyckelorden för de två veckor som ligger framför oss.

Det finns gott om sådana som har ett intresse av att försöka skaka om och förminska denna optimism och tro på framtiden. Det ligger i sakens natur - det är en valrörelse igång, och vi envisas med att konsekvent och konstant dra upp en massa irriterande frågor om rättssäkerhet och personlig integritet och fördelarna med att inte bo i ett samhälle som börjar bli mer och mer totalitärt i sin syn på sina medborgare. Att då våra motståndare (som konsekvent och konstant låter bli att ta upp sådant som rättssäkerhet och personlig integritet och fördelarna med att bo i ett samhälle där medborgarna anses vara oskyldiga tills motsatsen är bevisad) försöker marginalisera oss genom att påstå att vi inte har någon chans att komma in är bara naturligt. Vi är ett störningsmoment i deras kampanjer om vårdskolaomsorg, ekonomisk tillväxt, arbetslinjer och synnerligen specifika skattesatser, och som med alla störningsmoment skulle de tycka det vara väldigt trevligt om vi lade oss ner och slutade göra vår grej.

Vår grej är förstås att vara en enorm demokratisk vuvuzela i sammanhanget, och genom att blåsa tillräckligt högt i den så försöker vi få den stora demokratielefanten som både tagit sig in och somnat i vår offentlighet att först vakna och sedan börja röra på sig på egen hand.

(Foto: Nic Walker)

Vilket då är ett störningsmoment, eftersom de andra partierna inte bara bjöd in demokratielefanten utan även passade på att specialrenovera samhället för att passa dess sömnbehov - så att de inte skulle behöva tala om den efteråt. Att ge polisen befogenheter att begå husrannsakan hos i princip vem som helst är inte odemokratiskt - det är ett led i kampen mot upphovsrättsbrottslighet! Att ge polisen befogenheten att frihetsberöva de som agerar lite mer suspekt än vanligt (dvs vem som helst i deras närhet) är inte odemokratiskt - det är ett led i kampen mot droger! Att konsekvent och konstant övervaka samtliga medborgares elektroniska kommunikation är inte odemokratiskt - det är ett led i kampen mot terrorismen! Så länge diskussionen inte handlar om hur ett stort antal av de lagar som införts på sistone är direkt antidemokratiska, och i stället hänförs till en mindre inflammerad uppsättning ämnen, så kan demokratielefanten sova ostört i sin ROT-subventionerade alkov i folkhemmets vardagsrum.

Som ni kanske anar så är demokratielefanten ingenting annat än den gamla klassiska och metaforiska elefanten i vardagsrummet. Dvs en fråga som är så brutalt uppenbar att ingen kan missa den - men som alla, samtidigt, av diverse anledningar använder sin sociala kompetens till det yttersta för att undvika att tala om. Det vore ju direkt pinsamt att erkänna att demokratidebatten ligger och sover eftersom alla tjänar på det, inte sant?

Det är goda tider nu. Vår metaforiska elefant har börjat rycka irriterat på öronen, och visar alla tecken på att tycka att vår demokratiska vuvuzela är precis lika irriterande som de andra partierna anser oss vara. Allting pekar på att vi lyckas med det vi gör, och den som säger någonting annat försöker bara göra oss osäkra på oss själva. Vilket vi inte har någon som helst anledning att vara.

Ty om två veckor kommer vi in i riksdagen.

Fjorton dagar av framtidstro och optimism. Och därefter fyra år till av detsamma. För barnens skull.