Revolutionära vardagsbestyr

En av de stora revolutionerna med de nya medierna i synnerhet - och bloggar i allmänhet - är att vem som helst kan använda dem. Det är onekligen en demokratisering av kommunikationsmedlen av guds nåde. Tidigare så var det ett hästjobb att nå en publik utanför sitt omedelbara sociala nätverk, och det kan inte direkt sägas att det fria ordet var helt fritt förr i världa. Hur hemskt det än låter så finns det visst fog för att säga att yttrandefrihet i praktiken inte var ett massfenomen förrän internets ankomst - ett påstående som onekligen sätter det här med medier - nya som gamla - i ett nytt och månne mer kritiskt ljus.

Det finns ingen anledning att förneka denna demokratisering av möjligheten att uttrycka sig. Vissa kanske anser att det finns anledning att förhindra den - det finns onekligen gott om sådana som anser att internet bör censureras av diverse anledningar - men ingen utom den mest hårdhövdade av ludditiska önsketänkare kan med god vilja påstå att det var bättre förr i det här avseendet. Fler har kunnat uttrycka sig mer till en större publik, och det har blivit långt mycket lättare att hitta personer med gemensamma intressen att prata med.

Detta borde inte vara kontroversiellt, dess inneboende revolutionära kommunikationspotential till trots. Ändå känns det som att det behöver påminnas om igen och igen och igen - likt ett hjul som snurrar runt, runt, runt.

(Foto: Grant Neufeld)

Likväl. Jag tänker fortsätta att ta detta för givet, och raskt sätta igång med att problematisera denna demokratisering.  Det kan förvisso sägas att den allmänna tillgången till det fria ordet ökat formellt, men kan det sägas att det fria ordet blivit tillgängligt för alla reellt?

Det finns en tendens att nöja sig med att konstatera att möjligheten för folk att delta i det offentliga samtalet har ökat radikalt. Det är förvisso en mycket viktig sak att ha konstaterat, men det är minst lika viktigt att röra sig vidare efter detta. Ungefär som med rösträtt - att rösträtten formellt utsträcker sig till alla medborgare innebär inte per automatik att alla använder den, eller att alla kan använda den i praktiken. Så - innebär denna ökade möjlighet att uttrycka sig offentligt att alla i praktiken har tillgång till det offentliga samtalet?

Svaret på den här frågan är nej. Ett antal faktorer ställer sig i vägen, varav två av dem är att folk inte känner att de har rätt att yttra sig, samt den reella skillnad som finns mellan folks förmåga att yttra sig.

Att folk inte känner att de har rätt att yttra sig - formell rätt till trots - kan bottna i olika saker. Det kan vara saker som dåligt självförtroende, scenskräck eller gammal hederlig social fobi, vilket är personligt jobbigt men i många fall kan överkommas (om än med ibland närmast heroiska ansträngningar). Det är värre när själva uttryckandet som sådant blir socialt stigmatiserat på olika vis - exempelvis klassmässigt, genom att det blir liktydigt med att vara en självgod borgarbracka eller en högmodig svennebanan att göra sin röst hörd.

Detta gäller särskilt vid ett så skriftligt medium som bloggande. Skrivande har alltid haft högre samhällelig status än alternativen, vilket också ställt det i ett misstänksamt ljus hos de som inte nödvändigtvis omfattas av samma status. Du behöver inte anstränga fantasin allt för hårt för att hitta möjliga sociala omständigheter där skrivande inte alltid ses som den nobla aktivitet som vi akademiker ser det som.

(Foto: TheYoungDylanWaitsInTheCave)

Att folk har formellt lika rättigheter att yttra sig förminskar förstås inte den reella skillnad folk har i förmåga att kommunicera. En snabb överblick av bloggosfärens många hörn visar på två saker: dels att det finns väldigt många bloggar där ute, och dels att en väldigt stor del av dessa - för att ta till en eufemism - kanske inte direkt faller in under samma kategori som Strindberg. Möjligheten att yttra sig garanterar inte att yttrandena blir poetiska mästerverk. Förvisso behöver inte allt alltid vara ambitiöst nog att rivalisera Proust, men ni anar säkert vad jag antyder genom att anspela på motsatsen till det jag vill förmedla.

Detta att folk har olika grader av förmåga att uttrycka sig är förstås ofrånkomligt. Det kommer alltid att finnas ordens mästare, och det kommer alltid att upptäckas nya höjder av exakt hur brutalt dyslexi kan drabba en människa, men det är viktigt att ständigt påminna om att denna skillnad i sig inte får utgöra ett hinder för folk att uttrycka sig. Månne kan många behöva ett par år på sig att öva upp sina förmågor (och internet vet att jag sällar mig till den skaran), men än mer så hör det till ett sant demokratiskt samtal att även de som har det svårast ska ha en given plats.

Att vissa röster hörs mer än andras är inte en anledning att tysta de utkonkurrerades ordalag.

Det är viktigt att inse att internet är en kommunikativ revolution. Men det är ännu viktigare att inte falla i den klassiska fällan att tro att vi nått tidens ände bara för att revolutionen kommit; Den kom, och även om många fortfarande är oense om huruvida den gick eller om den fortfarande pågår - så fortsätter vardagen, med alla dess vardagliga och inte helt exotiska inslag.

När yttrandefrihet blir vardag så måste den också vardagsanpassas. Vi har onekligen fortfarande en hel del tänkande, omformulerande och omvärderande kvar att göra innan vi uppnår detta. Och det allra första steget på vägen dit blir att sluta behandla internet som någonting extraordinärt. Revolutionärt, ja, men så som jordbruket, elektriciteten, bilen, radion och televisionsapparaten visade så upphör inte vardagen bara för att den förändras i grunden.

Detta borde inte vara en kontroversiell ståndpunkt.