Rädsla

Den elfte september. Det är ett sånt där datum som de allra flesta känner igen. Det är ytterst få som missat att det var idag för nio år sedan som ett terrordåd med oproportionerligt stora konsekvenser. Det var inte bara det att folk dog i själva dådet - en hel nation, och som konsekvens en hel värld, blev helt plötsligt extremt rädda för liknande dåd och annan terrorism.

Det hjälpte inte riktigt när nya terrordåd faktiskt inträffade, så som med anthraxbreven eller tunnelbanesprängningarna i London och Madrid - rädslan blev snarare bekräftad, och det som tidigare var en rätt lugn (om än småbråkig i vissa yttre områden) värld förvandlades helt plötsligt till en synnerligen farlig plats, där allt och alla var misstänkta per default tills motsatsen är bevisad.

Denna rädsla kom att genomsyra väldigt mycket av tiden efter år 2001. I land efter land efter land instiftades med varierande grader av hastighet nya antiterroristlagar, och i varje enskilt land godtog befolkningen dessa nya lagar  med varierande grader av acceptans. I de länder där rädslan var som störst var även acceptansen som störst, och där rädslan var som lägst skulle det kunna tänka sig att acceptansen var som lägst.

Jag har alltid trott på kontraintuitiva mätdata. Det bästa sättet att mäta någonting är att leta efter de faktorer som bevisligen går att påverka men som bara tenderar att påverkas när de uppmärksammas. När det gäller rädsla så kommer detta synnerligen väl till pass, då rädsla som bekant är en sån där luddig sak som tenderar att inte vilja kvantifiera sig i prydliga tabeller. Så i stället får en leta i mer påtaliga variabler - så som hur mycket en betalar i hemförsäkring, dvs den försäkring som tar hand om det ekonomiska när terrordåden väl slår till.

Månne är detta inte den sexigaste av metoder, men det ligger inom rimlighetens gräns att den som verkligen tänkt tanken att ett terrordåd verkligen kommer att kunna inträffa i ens närhet förr eller senare kommer till slutsatsen att om galningarna inte kan stoppas så är det lika bra att vara beredd ändå.

Min hemförsäkring går på hela trettiosju kronor i månaden. Om någon bryter sig in i mitt hem så gäller den inte, eftersom den bara täcker de fall när någon bryter sig snett-inåt-bakåt-vänster visavi mitt hem, och det bara om de går till väga med vissa specialimporterade kofötter från Lesotho. Jag är, med andra ord, präglad av en brutal frånvaro av oro för terrordåd.

Ändå lever jag i ett land som har en lagstiftning som går långt utöver det vanliga när det gäller antiterroristbekämpning. Och ändå känner jag mig inte trygg i min vardag. Inte för att risken för terrordåd fortfarande hänger kvar på grund av antiterrorlagarna, utan för att antiterrorlagarna har långt värre konsekvenser än vad terrorn i sig själv skulle ha.

Det går inte att komma ifrån att en statsmakt med tillgång till miljarder kronor i skattepengar och en hel våldsmonopolsbaserad maktapparat kan göra mer med data från en systematisk massövervakning av all elektronisk kommunikation inom ett land än vad en ensam terrorist har. Det spelar inte ens någon roll om det är en galen terrorist eller inte. Terrorister kanske raserar ett monument, vilket är en form av makt; det är en annan att vara den som bestämmer vad de ska vara monument till. Och massövervakningen är onekligen ett monument par excellence till statens ökande maktanspråk.

(Foto: Velo City)

Idag fyller min farmor år. Det kanske eller kanske inte blir fler födelsedagar efter denna, så den största presenten som kan ges är att barn och barnbarn dyker upp och är närvarande. Jag ska försöka ge en näst största present också, genom att berätta om hur 2022-projektet ser ut att vara på väg att komma ut i bokform med mitt (och redaktionens) namn på omslaget. Det kanske eller kanske inte är likt det som vanligtvis hamnar under läsglasögonen, men det är inte riktigt det som är poängen.

Medan firandet pågår kommer jag att prata med mina ömma släktingar. De flesta av dem känner till att jag har någonting med Piratpartiet att göra, och vissa av dem blev smått oroliga när nyheten om att vi tar över vissa aspekter av driften av Wikileaks kom ut. Är jag en brottsling nu? Kommer amerikansk polis att hämta mig och förhöra mig på eventuell information om Assanges eller någon annans nuvarande position? Kommer det faktum att jag börjar bli en mer och mer politisk - och, enligt vissa, inflytelserik - röst att försätta mig i någon slags fara när det gäller rättvisans långa men ibland selektivt blinda arm?

Om jag vore ung och dum så skulle jag kanske skryta om att, aye, det är superfarligt att vara jag. Men samtidigt är risken inte överdrivet stor att FBI kommer att klampa in mitt i en mörk och stormig natt (även om jag förvisso ibland får myndighetsbesök), och det vore bara dumt att göra hönor av fjädrar. Så i stället gör jag mitt bästa för att lugna dem, och börja prata om trevligare saker i stället. Som en viss bok som ser ut att kanske - ehm, ja.

Likväl. Denna rädsla gör mig rädd. Inte för min skull - trettiosju kronor i månaden, trots allt - utan för rädslans. För att den finns. För att det finns en uppfattning och en vag aning om att det är direkt farligt att syssla med politik utanför jobbets fikabordsdiskussioner, och ännu farligare att vara det i ett så utpräglat parti som det lila. För att vi, som lever i ett land med synnerligen långt gående antiterroristlagar, samtidigt också börjar utveckla en rädsla för politiskt engagemang hos våra egna medborgare

Den där gränsen mellan terrorism och politisk aktivitet är ju trots allt ganska flytande. Sakta men långsamt börjar terroristbegreppet att glida från att betyda tunnelbanebombare till att betyda - tja. Subversiva element? Samhällsfarliga individer? Förledare av ungdomen?

Jag är inte rädd för spontana terroristattacker. Jag börjar däremot bli allt räddare för den latenta rädsla som börjar bre ut sig så här i septemberattackens spår. Rädsla för att uttrycka sig, rädsla för att associera med sådana som uttrycker sig, rädsla för att ta del av det politiska eftersom det kan få ospecifierade men hemska konsekvenser - rädsla för att på något vis ha någonting med politik att göra. Rädsla för att hamna i myndigheternas ögon.

Kombinationen av långtgående antiterroristlagar och en allt mer utbredd känsla av att det på något vis är subversivt i sig självt att vara politiskt engagerad är djupt oroande.

Det här inlägget är tidsinställt. Om du läser detta live så sitter jag förmodligen just nu och förklarar för farmor och resten av släkten varför min framtid ser ljus - snarare än mörk - ut. Och försöker göra någonting åt intrycket att det är det politiska som är farligt i sig.

Jag är inte helt säker på att det kvalar in som den näst näst största present jag kan ge vare sig dem eller dig. -