Veckans 2022, v5.0

Tvåhundrafemtio. Smaka på den siffran - 250. Det är ungefär så många boksidor 2022.nu:s samlade inlägg (inklusive de som komma skall) skulle ha om det vore gjorda av tryckt snarare än digitalt bläck, och det är onekligen en ganska imponerande siffra med tanke på att det hela i princip är producerat på nollbudget. Eller, rättare, av engagemang, kärlek och författarmässigt/redaktionellt slit - sådant som är svårt att få in i en revisors kalkyleringar men som ändå betyder så oerhört mycket.

Det är inte utan att vi kommer att sakna det hela mer än vi tror när det där sista inlägget väl övergår från att vara ett utkast till att bli ett inlägg. Även om vi ser fram emot den eventuella övergången från inlägg till tryck, förstås.

Vår förebyggande nostalgi till trots - eller möjligtvis just därför - så har det varit en oerhört intressant vecka. Den började med att Qeruiem skrev om hur informationsflödet i framtiden kommer att bli mer subjektivt. Och objektivt. Samtidigt. Objektivt subjektivt, men förmodligen inte subjektivt objektivt. Eller?

Därefter gjorde självaste chefredaktören ett inspel direkt från Kina. Passande nog om det här med relationen mellan information och geografi, och om hur nätets konstant simultana närvaro/nätvaro överallt innebär något av en uppgradering av det fysiska rummets status. En intressant twist, om något.

(Foto: Annemod. 2022: 6 sept)

Rummet har förstås betydelse redan nu, även om alla inte har tillgång till alla rum. Den gode Felten skrev om hur både Piratpartiet och det rum som är riksdagen uppvärderades av tolv års ömsesidig närvaro - och om hur currykyckling spelade en (enligt vissa) avgörande roll i det hela.

Det är ju som bekant tolv år kvar till nådens år 2022, och Simon passade därför på att göra tolv förutsägelser om framtiden. Inte om tolv saker som kan komma att hända, dock, utan om saker som folk kommer att bråka om - om möjligheten till konflikter, eller möjligheternas konflikter. Ty det finns alltid någonting att konfliktera om.

Sedan bär det återigen av in i klassrummet - ett återkommande motiv, onekligen - med Marie, som skrev om hur det här med utbildning inte riktigt kan förväntas fungera som på folkskolans tid. Även om vissa kanske hyser en viss nostalgisk känsla för det här med preussisk disciplin, så är det inte sådant som framtiden belönar. Eller ens behöver.

Elfte september är onekligen ett datum med synnerligen stor historik signifikans, och för att belysa detta skrev vårt favoritombud Michael om efterdyningarna av just den dagen för ack så många år sedan. Och, än mer, om hur vi inte får kasta ut vårt omdöme genom fönstret bara för att uppnå någon slags falsk känsla av kontroll. En stor fråga på en stor dag, indeed, och det finns onekligen vissa paralleller till två tidigare inlägg.

Och så det senaste tillskottet, som är både en dystopi och en utopi samtidigt. Jag måste tillstå att det är ett snyggt grepp av Richie, det där, och att jag inte riktigt kunde se vändningen komma är jag började läsa. Precis som med framtiden så är det inte alltid möjligt att se vad som komma skall.

Och med dessa ord avslutas härmed den näst sista sammanfattningen av veckan som gått. Men oroa er inte - redan senare idag kommer ni att kunna läsa nästa inlägg, och i morgon, och i övermorgon, och -