Politiskt självmord

Det gjordes för länge länge sedan en studie om det här med social konformism vs social frihet. Tanken var att undersöka hur variationer i graden av tryck på individen att inlemma sig i den sociala normen påverkade en viss aspekt av människor liv, och om det med någon som helst säkerhet går att säga att geografiska områden eller befolkningssegment som uppvisade mer eller mindre av detta sociala tryck därmed också kan förväntas uppvisa samma mönster när det gäller just denna aspekt. Inget märkligt där, med andra ord - en vanligt sociologisk studie, en sådan som forskare gör hundratals av varje år och som vanligtvis brukar hamna i ett lagom stort antal bibliotekskällare där lagom många doktorander konsulterar dem lite då och då med lagom jämna mellanrum.

Det har förmodligen gjorts sociologiska studier på hur ofta detta inträffar, och med hur jämna mellanrum. Och litteraturvetenskapliga studier också. Förmodligen av samma person.

Hursomhelst. Konformism vs frihet. Det den flitige forskaren kom fram till var att den eftersökta effekten indeed hade någonting att göra med den grad av tryck individen hade på sig att konformera sig till normen. Men inte på det sätt som intuitionen sade att det skulle göra. Det visade sig nämligen att den dök upp både vid ett högt tryck OCH vid ett lågt sådant, vilket var lite småmärkligt och behövde förklaras.

Det visade sig också, märkligt nog, att det dök upp med en rent statistiskt sett skrämmande regelbundenhet. Det var inte bara det att graden av socialt tryck påverkade förekomsten - det stabiliserade den också på en viss ungefärlig nivå per år, plus/minus en viss felmarginal. Vilket i sig är märkligt och måste förklaras - varför ligger det på en närmast förutsägbart stabil nivå över tid? Slumpmässiga siffror flyger både hit och dit, och även om det går att komma fram till att det är mer förekommande i vissa sammanhang än andra så är det bara när det finns en metod i galenskapen som det tenderar att bli ungefär lika mycker varje gång. Någonting är i görningen, med andra ord.

(Foto: re_birf)

Now, det här med att det rent statistiskt sett sker kring ett visst antal av x per år varje år är en knivig sak att förklara. Varje enskilt individuellt fall av x är ju förstås högst personligt och har sina egna anledningar till att det inträffar, och det går inte alltid att förutsäga exakt vem det drabbar. Ändå tycks det dyka upp ett lagom stabilt antal fall från år till år, på något vis. Trots alla tusentals individuella livsöden som leder upp till det hela så är det ändå just kring det specifika antalet varje år, som om det vore någon slags naturlag.

Eller, tja, kanske inte naturlag, eftersom vår flitige forskare ju upptäckte att det skiljer sig åt mellan olika grupperingar, men att antalet skiljer sig åt gör inte den där märkliga siffran mindre märklig. Det antyder bara att det går att göra någonting åt den, och att det vore nyttigt att ta reda på hur och varför.

De av er som läst så här långt börjar nog undra vad det är för mystisk (men flitig) forskare jag talar om, och än mer vad den där mystiska faktorn i undersökningen var för något. Jag anar att vissa av er gissade på Durkheim redan vid första meningen, och efter hand såg att det indeed handlade om hens studie om självmordsfrekvensen och dess mystiska stabilitet över tid. Väl observerat.

Still. Det besvarar inte frågan om varför det helt oförhappandes dyker upp en sammanfattning av en förvisso brutalviktig sociologisk studie om självmord så här strax innan valet. Ni är alla luttrade och vet att det alltid finns en anledning till att saker dyker upp när de dyker upp, så varför då denna flört med det potentiella politiska självmord det är att tala om negativa saker tisdagen före en valsöndag?

Politiskt självmord, ja. Håll dom två orden i åtanke en stund. De blir viktiga för slutsatsen.

(Foto: Mark Bowler)

Durkheim kom alltså fram till att självmordsfrekvensen ökar i de fall där det sociala trycket att konformera är antingen för högt eller för lågt. När det är för högt så har stackarn ingen som helst möjlighet att ge uttryck för sin egen person eller göra någonting av fri vilja - det kanske eller kanske inte rör sig om slaveri i bokstavlig mening, men väl i social sådan. När det omvänt är för lågt så har stackarn ingenting att jämföra sig med, och allting blir antingen meningslöst eller omöjligt att sätta in i ett passande sammanhang. Stackarn blir anomisk, alienerad från allt och alla, och ingenting betyder längre någonting. Den enda upplevda utvägen från bägge dessa tillstånd är ett radikalt bryt med livet, och ett visst antal personer går denna väg per år.

Det går inte att förutsäga vilka eller varför, men det är alltid ungefär ett visst antal per år. Även och särskilt om vägen till de enskilda specifika fallen är episka personliga dramer som är värda att göras om till eviga pjäser på mänsklighetens teaterscen.

De värdekonservativa har en poäng när de hävdar att det finns ett egenvärde vid att hålla fast vid traditionella värden och inte springa allt för fort in i nya sociala former. Inte med någon som helst nödvändighet för att de gamla formerna är någonting att hänga i granen, utan för att undvika att allt för många allt för fort hamnar i det anomiska och allt för frihetliga tillståndet, och därmed inte vet hur de ska leva. Utan en gemensam och stabil utgångspunkt för ens agerande (och bedömandet av detsamma) är det onekligen väldigt lätt att bli eller uppleva sig utestängd från samhället i stort. Som om en inte har en plats här i livet.

Samtidigt måste det tillstås att det finns en anledning till att progressiva krafter behövs, och att det onekligen finns element i dessa traditionella värden och sociala former som är direkt farliga. Det behövs inte mycket fantasi för att inse att ett liv i påtvingat och ofrivilligt hemmafruskap inte riktigt är det mest lyckosprudlande av liv. Särskilt om det inte upplevs finnas några alternativ till detta - varpå vi åter hamnar i det fruktade läget med intet som enda alternativ.

(Foto: Bernardo Borghetti)

Nu skulle vi kunna vara elaka och påpeka att det den flitige Durkheim kommit fram till att det inte är världens lajban att leva som alkoholiserad arbetslös fabriksarbetare i en stendöd bruksort, eller som tvångskommenderad hemmafru i ett äktenskap där kärleken dött. Vilket i och för sig är sant, men det motiverat inte riktigt att det behöver ett helt mastodontinlägg för att förklaras. Eller, som i Durkheims fall, en hel bok  Men vi skippar det och går direkt till poängen till varför det här inlägget finns - the slutsats.

Vi har alltså etablerat existensen av två faktorer som är ömsesidigt uteslutande och som var för sig orsakar ett statistiskt mätbart ökat antal självmord: för mycket socialt tryck, och för lite. Det jag vill komma fram till är att vi på senare tid - och förmodligen också i framtiden - kan ana att dessa två faktorer blir allt mindre ömsesidigt uteslutande och allt mer ömsesidigt närvarande. Det borde vara svårt att kombinera för mycket och för lite socialt tryck (ungefär som att någonting som är jämnvarmt har svårt att vara både för varmt och för kallt samtidigt), men ändå är det likväl det vi ser hända.

Samtidigt som utanförskapet ökar, de traditionella formerna för social interaktion upplöses och samhället på det stora hela träder in i ett nytt sätt att vara som vi ännu inte kunnat anpassa oss kulturellt eller emotionellt till, så införs även ett mycket omfattande system för massövervakning av medborgarnas alla göranden och låtanden. Å ena sidan blir det allt svårare och svårare att veta vad som är rätt att göra, och än mer vad en förväntas göra - månne kan (bristen på) den nya mansrollen vara ett exempel på detta, eller de radikalt förändrade arbetsvillkoren på väldigt många arbetsplatser. Å andra sidan så övervakas allt vi gör ner i allt mindre och mindre detalj av olika system, må de vara av typen kamera, byråkrati eller elektronisk avlyssning, och det ligger ständigt ett moment av att det gäller att alltid göra rätt för att inte bestraffas inblandat i det hela.

Vilket då är det sämsta av bägge världar - både för mycket och för lite frihet samtidigt.

Vi kan inte göra någonting åt fenomenet att folk tar livet av sig. Det ligger i sakens natur att det inte går att nollvisionera här - bara naiva idealister nollvisionerar om någonting, ever. Men vad vi kan göra är att dra ner på den årliga siffran genom att aktivt låta bli att införa ett massövervakningssamhälle av Kafkas nåde. Som bekant så slutade DDR att ta statistik över antalet självmord efter ett tag, och det krävs inget sociologiskt geni för att förstå varför.

Det krävs inte heller ett sociologiskt geni för att förstå varför massövervakning inte är rätt väg att gå. Det förväntade ökat antal självmord vi med sociologiskt garanterad säkerhet kommer att se de närmaste åren skulle kunna undvikas redan nu. Månne borde vi notera skillnaden mellan nu och sen, för att sedan kalla ökningen vad det egentligen är: en ökning av politiska självmord. Eller, rättare - politiskt framkallade självmord.

Det finns många anledningar till att Piratpartiet konsekvent motsätter sig den allt mer omfattande övervakningstendensen. Det här är en av dem.