Arbetsmoral och tacksamhetsskuld

Jag förmodar att jag är skyldig de moralkonservativa hårdaretagisterna ett synnerligen hjärtvärmande tack för den tjänst de gjort mig och mitt framtida arbetsliv. Till en början var jag skeptisk till allt tal om att göra droger till någonting som det var olagligt att ens vara i närheten av, att göra fildelning till någonting så högprioriterat att förmodligen till och med kungen skulle kunna åka dit för det, att skruva upp tumvantarna på sexköparbrottslingar och, mest av allt, hela grejen med att barnpornografibegreppet och -brottet skulle börja röra sig med så synnerligen vagt formulerade definitioner på ett sådant vis att det i princip blir omöjligt att på förhand avgöra vad som är brottsligt eller inte.

Till en början var jag som sagt skeptisk, men det berodde på att jag tänkte i termer av rättssäkerhet, demokrati och oskuldspresumtion. Jag har nu kommit till insikt om att dessa saker är oerhört bredvid poängen, och att hela paketet med dessa lagar egentligen är rena arbetsmarknadslagstiftningsåtgärder, och att de är utformade på ett sådant sätt att jag - just jag - är den som gynnas mest av dem. När jag väl såg förbi morallagstiftningsperspektivet och började tänka arbetslinje i stället så blev jag med ens en synnerligen övertygad anhängare till krigen mot droger, fildelning, sexköp och barnporr, och tänker härmed aktivt se till så att samhället får alla medel som det över huvud taget kan ha för att fortsätta dessa ärevördiga kamper.

Yep. Hårdare tag mot de kriminella krypen - det är min melodi, det.

Nu kanske du undrar - hur får jag detta till att vara en arbetsmarknadsfråga? Blandar jag inte ihop korten något alldeles nu i mitt stilla förvirrade sinne?

Jag kan redan nu lugna dig med att det hela är långt enklare än det ser ut. Du ser, med alla dessa nya rättsliga vapen i min arsenal så kommer jag aldrig någonsin att behöva oroa mig för konkurrens på arbetsmarknaden, vare sig jag bestämmer mig för att starta eget eller ta en anställning. Vid varje tillfälle där min verksamhet eller anställning hotas av yttre faktorer så som konkurrens eller dylikt så kommer jag att kunna avlägsna detta hot från min verklighet genom att helt enkelt använda något av de hårdare tag som jag just nämnt.

Om konkurrenten kommer med ett bättre anbud än vad jag kan åstadkomma så kan jag således avlägsna detta irritationsmoment genom att plantera en inte helt oansenlig mängd droger på en för min del väldigt lämplig plats, och sedan se till så att denna mängd råkar bli funnen av våra rättsvårdande myndigheter. I ett svep så har konkurrensen försvunnit, och kontraktet är säkrat.

Om jag söker ett jobb där jag vet att jag är näst eller näst näst mest kvalificerad för anställningen så är inte heller detta ett problem. Det enda jag behöver göra är att sätta upp ett mindre botnät på mina ärade icke-kollegors datorer som omväxlande sysslar med synnerligen grov fildelning och någon lite lindrigare form av barnpornografidistribution. Och, återigen, se till så att dessa kommer till upphovsrättsintressenas respektive de rättsvårdande instansernas kännedom, för att sedan på avstånd kunna se hur konkurrensen försvinner av sig självt.

Om jag nu, rent hypotetiskt, skulle ge mig in i politiken så utgör fallet Littorin närmast en steg-för-steg-manual för hur obekväma personligheter i min väg kan undanröjas utan att jag för den skull behöver göra någonting så jobbigt som att, säg, ge mig in i en lång och utdragen debatt om hur det goda samhället ser ut och bör administreras utifrån en gemensam definition av vad en människa är för något. Jag behöver nästan inte ens bry mig om vilken ideologi min före detta motståndare råkar ha företrätt - manualen visar vägen, från alpha till omega.

Så, jag antar att jag har en hel del tacksamhetsskuld att börja beta av. Frågan är nu förstås vem jag har att tacka för min framtida anställnings- och arbetsmöjlighetstrygghet. Jag tycks - vid denna högst olämpliga tidpunkt av tidpunkter - ha glömt bort exakt vem som har infört de olika vapen och verktyg jag nu har till mitt förfogande. Så därför vill jag avsluta det här inlägget genom att be mina välgörare att stiga fram och berätta vad jag har att tacka dem för, så att jag här på bloggen och i resten av livet högt och ljudligt kan tacka dem för att de tryggat min framtid.

Kom nu, var inte blyga. Ni är mina hjältar - och jag vill berätta för precis alla precis hur mycket ni har gjort för mig genom era arbetsmarknadsreformer. Ni har tryggat mig all den anställningstrygghet jag någonsin kan önska, och jag är djupt tacksam för detta.

Ni är väl inte rädda för lite välförtjänt beröm, eller hur?