Bloggande och läsande, del 2

Jag läser en text av den gode Aron Lund om att twitter gör oss dumma. Eller, om vi ska se förbi den provocerande rubriken, hur det här med att skrivna onlinemedier rör sig i en hastighet som är lite snabbare än de traditionellt tryckta (och månne trygga) skrivna medierna, och att detta leder till att de lite större sammanhangen kommer i skymundan. Detta då till förmån för den snuttifierade och fragmentariska sinnesstämning som främst exemplifierades i slutkapitlet av Joyces verk Finnegans Wake.

Jag kan förstås börja med att tillstå att texten har delvis rätt i sin analys av den nya tidens medier. Det är inte helt möjligt att skaffa sig en reell utbildning via bloggar enbart. Det är möjligt att bli allmänbildad och få någon slags generell känsla för vad som är vad, onekligen, men det är lite småsvårt att hitta en serie bloggposter som sammanfattar exempelvis Burkes konservativa tankegångar på ett sammanhängande och konsekvent vis, för att inte tala om mer obskyra tänkares livsverk. Det är för all del möjligt att hitta blogginlägg om det allra mesta (kudos till sådana som Rasmus och Chris som verkligen försöker), och i kombination med (det engelskspråkiga) Wikipedia så går det att få ett hum om the gist om vad saker handlar om, men den som vill ha de stora dragen och de genomgående sammanhangen bör söka sig till de tryckta mediernas värld.

Jag säger delvis rätt, i och med att samma princip är möjlig att tillämpa på tidningar. Där det, förstås, är möjligt att höra talas om saker på avstånd, men ironiskt nog desto svårare att bilda sig samma hum om saker och ting som online. Tidningar i traditionell form innehåller inga hyperlänkar, och de större vardagstidningarna vi har inrikes innehåller dessutom väldigt sällan referenser till vare sig klassiska eller moderna intellektuella, vilket gör att de rör sig i någon slags intellektuellt vakuum där idéer finns när de refereras till men inte gör det när de ignoreras. Vilket då gör att den som enbart och endast läser tidningar inte riktigt får den orientering i tänkandets historia som en behövs för att kunna kalla sig utbildad.

Vilket osökt för tanken till det tryckta mediets trygga medium par excellence - boken. Och, förvisso, dess favoritplats nummer ett, biblioteket. Det är inte direkt en hemlighet att det är där de gömmer sig, och att den som vill ha tag i en bok sannolikt har viss metodologisk framgång om hen börjar på ett bibliotek.

Now, jag har hittills inte sagt någonting som du inte redan vet. Rubriken till det här inlägget antyder att det intressanta ligger i relationen mellan bloggande och läsande, och jag tänker drista mig att gå ut på plankan en smula genom att säga så här:

Den som bara läser andra bloggar blir generellt sett ingen bra bloggare. (Möjligtvis går det att säga någonting liknande om att den som bara läser andra tidningar inte skriver en bra egen sådan; möjligtvis.) Eller, rättare, så tenderar texterna att vara lite obalanserade åt något håll. Kanske lite för bundna vid ett visst perspektiv, kanske lite för partiska, kanske lite för blinda för vår historia - lite off, helt enkelt.

Det kanske låter lite drastiskt eller överdrivet, men det har med sammanhang och sammanhang att göra. Sammanhang 1 i och med att det som sagt är svårt att hitta bloggare som är villiga att skriva fem hundra inlägg på samma tema på ett sådant sätt att du kan börja läsa i ena änden och systematiskt ha läst igenom varje aspekt och nyans av någonting när du når den andra. Det finns blogginlägg om varje aspekt och nyans, onekligen, men den förståelse för den struktur och det sammanhang som dessa befinner sig i förmedlas inte nödvändigtvis av dessa inlägg.

(För att inte tala om de långa och komplicerade interna konflikter som traditionellt pågått mellan olika tankeskolor. Exempelvis då mellan Habermas och Foucaults lärjungar, där både övergripande systemiska skillnader i strukturer samt mer hårklyvande differenser i begreppsanvändning lett till mycken spillt bläck, och ibland till en synnerligen hetsk och oförlåtande debatt.)

Likväl. Det andra sammanhanget i sammanhanget är det som vi bloggare befinner oss i. Vid varje given tidpunkt tenderar vi att hålla både läsande och bloggande inom den närmaste umgängeskretsen. Detta beror lite mer på gammal hederlig social dynamik (och på att umgängeskretsen har en ovana att expandera över tid) snarare än på intellektuell instängdhet, så att försöka göra det till en fråga om individuella egenskaper är lite felriktat. Poängen är dock att det händer oftare än inte, och att det därför går att urskilja en viss tendens till likriktning när det gäller valet av källor.

(Detta kan vara något av en bra sak, eftersom det antyder att folk är överens om vad de talar om. Vilket många gånger är viktigare än att de bara är överens, rent generellt.)

Eller, lite kortare - bloggar är skrivna på ett sådant sätt att de inte nödvändigtvis genererar en systematiskt genomarbetad beskrivning av verkligheten, och utgör dessutom i sig själva en social situation som kanske eller kanske inte stöttar skrivandet av sådana inlägg.

Den metodologiskt observante invänder förmodligen att jag är lite för atomistisk i min framställning så här långt, och att det inte fungerar att reducera saker och ting till termer av "den som enbart läser x blir...". Detta är en rimlig invändning, och det är också den främsta kritik jag vill rikta mot Lunds text. Varken twitter eller de andra nya sociala medierna gör oss dummare - tanken att varje enskilt medium i sig självt måste kunna tillhandahålla en helt och fullt integrerad bild av verkligheten på egen hand, däremot, riskerar att göra det. Vi människor må vara så funtade att vi bara kan använda ett skrivet medium i taget, men detta är inte detsamma som att vi vid användandet av något visst givet skrivet medium för evigt avsäger oss alla andra sådana.

Snarare så är det så att folk läser både twittermeddelanden OCH böcker, både baksidan av mjölkpaketet OCH framsidan av blogginlägget. Och förhoppningsvis är det också så att bäggedera inspirerar till vidare skrivande, var och en på sitt eget vis. Och även om andra bloggare många gånger är den primära impulskällan till våra egna inlägg, så finns det ingen anledning att påstå att vi enbart och endast får utgå från dessa för att formulera det vi skriver.

För att sammanfatta - bloggar är inte böcker. De behöver inte heller vara sådana, eftersom vi redan har bibliotek fulla av dem som bara väntar på att bli besökta.

Låt det livslånga läsandet inför det livslånga skrivandet börja. - Eller fortsätta. -