Mitt liv som kulturskapare

Ibland blir jag frapperad. Ibland blir jag till och med så pass frapperad att jag övergår till att vara flabbergastrerad. Ibland är det om möjligt ännu värre, och jag blir både ställd, konfys, förfärad OCH flabbergastrerad samtidigt. Idag är en sådan dag.

Jag ser nämligen att Vänsterpartiet och Miljöpartiet gjort ett gemenamt utspel där kontentan är att internet nästan men inte riktigt finns. Och att även när det - som de själva säger - rör sig om synnerligen stora satsningar så anses det inte vara av sådan vikt att ens nämnas. Vilket förstås är något av ett problem, då jag som kulturskapare som sagt lever på och potentiellt av internet, och att det då anses som någonting oviktigt är något av en förolämpning av mitt kulturskapareskap. Det är dessutom något av en indikation på att (v) och (mp) lever kvar i ett mentalt sjuttiotal, där faxen var det nyaste och hetaste och televisionen fortfarande ansågs vara ett "nytt" medium.

Jag ser även att den nämnda storsatsningen dessutom inte nämner upphovsrätt (i andemeningen att reformera den för att underlätta för kulturskapande att inträffa), vilket även det är högst problematiskt. Det går inte att komma ifrån att detta är ett av de stora problemfälten inom dagens kulturliv - både för oss kulturskapare och för de som kritiserar nuläget, exempelvis Piratpartiet - och att då inte nämna detta problemkomplex blir en smula felriktat. De andra satsningarna som tas upp i utspelet blir då en smula som att tapetsera om barnkammaren när barnet får kolik - det kanske ser snyggare ut efteråt, men det löser ingenting konkret.

Därför är jag som kulturskapare synnerligen förvånad och missnöjd med detta kulturpolitiska utspel, och anser att de båda partierna väldigt gärna och väldigt fort får göra om och göra rätt. Därefter så kan även jag hälsa dem välkomna till år 2010.

Det hävdas också att vi kulturskapare ska få betalt för vårt arbete, och jag kan inte mer än hålla med. Min kollega och förstanamn på listan över fotografer jag anlitar när en sådan behövs i mitt skapande ställde alldeles nyss ut en faktura för sitt arbete, och jag vill ju inte vara sämre. Det är viktigt att vi kulturskapare får betalt, som sagt, och det är därför lika viktigt att vi vet hur mycket pengar det handlar om i sammanhanget.

Nu beror förstås allt på hur vi räknar. Ett förslag på räknemått är 2 kronor per ord, vilket - om vi avrundar varje inlägg till 500 ord och nöjer oss med att räkna på 800 inlägg (vilket blir inte mindre än 20% rabatt, mind you!) - blir 800 000 kronor till mig i kulturskaparlön. Vilket är lite för högt för sitt eget bästa, erkänningsvis.

Vi kan också räkna i termer av arbetstid. Om vi är konservativa och säger att varje inlägg tar två timmar att färdigställa - en inte helt orimlig siffra för oss seriösa kulturskapare - och sätter en timlön på 150 kronor så kommer vi upp till det mer modesta 240 000 kronor för de 800 inlägg vi talar om.

Om vi i stället räknar per inlägg - säg 10 kronor per alster, kort och gott - så kommer vi upp till 8000 kronor, vilket ligger mer inom rimlighetens gräns. Jag kan redan nu säga att om någon donerar en sådan summa till mig så kommer jag att garantera fri tillgång till alla mina inlägg på livstid - och även synnerligen fri citaträtt och remixrätt. (Nu tillåter jag ju förstås detta redan i dagsläget, men åndå. Det är oerhört bredvid poängen.)

Jag tror jag tar och räknar på sätt nummer två, och ställer härmed ut en faktura på två hundra och fyrtio tusen kronor till varje person som någon gång hävdat att vi kulturskapare måste få betalt för vårt arbete, och därefter hotar om statliga sanktioner mot de som eventuellt inte betalar. Och detta med förfallodatum om exakt en månad från och med publicering.

Orimligt, you say?

Tja. Ni sade ju själva att vi kulturskapare måste få betalt.

Lev med det.